No need to read the article

Det är mycket enkelt. Jag ska sammanfatta det för er i en mening:

Håll dem hemma från dagis.

När jag har koll

När jag började jobba för ett par veckor sen var det rätt många namn att lära sig, för tydligen ska man som förskollärare helst titulera barnen med namn (deras eget) och inte bara ropa "du där!". Hursomhelst, det gick rätt bra och efter ett par dagar kunde jag inte bara alla barns, utan även kollegornas, namn rätt bra.

Men föräldrarna... Oh my god, vet ni hur svårt att det är att dels veta om man träffat personen i fråga eller inte tidigare och dels vilken unge det är ok att de plockar med sig hem? Det är skitsvårt.

Igår stod jag och pratade lite med en pappa, som jag var hyfsat säker på att jag träffat en eller tolv gånger innan, när han plötsligt sträckte fram handen. Eftersom jag är en artig människa sträckte jag naturligtvis fram även min hand och skakade hans. "Fast jag tror nog att vi redan har hälsat?" sa jag lite frågande varpå han svarade lugnt "Ja det vet jag att vi har. Jag tänkte bara ta galonbyxorna du höll i handen".

Nästa vecka tänker jag kräva att alla föräldrar har namnlapp på sig(med info på om huruvida vi redan har träffats dessutom) väl synligt. Typ i pannan.

Fredagkväll hemma hos oss

Björn har mutat mig med lösgodis och vin för att få titta på fotboll ikväll. Och jag är ju inte den som är den, så jag låter honom hållas. Så länge det finns godis i min skål tänker jag inte tjafsa.

Av någon anledning tror han att även jag tittar, åtminstone med ett halvt öga, och av någon ännu konstigare anledning tror han också att jag faktiskt lyssnar på vad han säger om matchen. Ibland lystrar jag till och hör saker som "Sverige... Bla bla bla... Inte hittills förlorat en enda match där alla spelare haft matchande kalsonger, ringt sina mammor exakt kl 08.47 dagen innan samt ätit ugnsgratinerad falukorv med äppelmos och kolaremmar till frukost samma dag...."

Då jag hummar jag lite osammanhängande till svar och stoppar in en till mini-toblerone i munnen och så är det bra med det. Det behövs liksom inte mer än så.

Ibland blir han exalterad över att nån av fotbollsspelarna sätter högerfoten före vänsterfoten och springer två meter utan att behöva stanna och dra fingrarna genom håret - och utan att snubbla dessutom! - och så undrar han upphetsat om jag också såg det. Då ler jag bara lite överseende och tänker att, tja - det är ju tur att han är snygg i alla fall. Man kan ju inte få allt liksom.

Natti natti

Nää, jag orkar inte. Jag kan inte komma på en enda rolig sak att skriva. Inte ikväll, jag har mest bara snor i huvudet. Snor, denna ständigt förlamande trötthet samt något som tycks vara hallonglass i håret. Det senare är kanske också det mest förvånande eftersom jag inte ens har ätit det idag.

Hursomhelst, nu ska jag tömma en flaska nässpray i vardera näsborre och så hörs vi i morgon istället.

Sluta vara så bajsnödiga, barn är barn är barn

Heja Ketchupmamman! Jag håller alldeles med. Så klart framtida arbetsgivare inte kommer sitta och leta efter vad mina barn gjorde - enligt mig - när de var bebisar. Det är ju alldeles befängt.

Och så vill jag lägga till en sak. Det här med barn och integritet. Det är klart att de har det, och att man inte får bete sig hursomhelst så att de känner sig överkörda och utelämnade. Men barn och vuxna behöver inte skyddas mot samma saker alltid. För barn är barn. De gör en massa saker hela tiden som vi vuxna både charmas åt och avfärdar som "sånt som barn gör". Och sånt gör alla barn. Det är ju för att de inte har nått samma mentala mognad som de flesta av oss vuxna som de gör alla roliga, charmiga, knasiga och asjobbiga saker.

Det skulle liksom inte vara lika charmigt om jag försökte mata Björns iPhone med en köttbulle (som jag naturligtvis tyckte att det var när Charles gjorde idag med min iPhone. Jättejättecharmigt), eller om jag hela tiden försökte äta upp våra fjärrkontroller, eller leka riddare med en pastakastrull som hjälm. Det skulle bara vara lite... obehagligt.

Inte heller skulle jag uppskatta om Björn varje dag envisades med att hämta och lämna mig på jobbet och berätta för mina kollegor hur jag har sovit i natt, om jag fortfarande är lika lös i magen och hur utslagen på min rumpa ser ut efter ett par dagars diarré. Det skulle faktiskt inte kännas det minsta bra.

Men sånt gör vi med våra barn (åtminstone små barn. Jag hoppas ni som har tonåringar har ändrat ert beteende litegrann iaf) hela tiden: berättar saker om deras bajsrutiner, snyter deras näsor offentligt och berättar för alla som vill höra på om alla söta, dråpliga, hysteriska och i andras öron skittråkiga historier om våra barn. För de är inte vuxna. De behöver inte skyddas från samma saker.

Piggast i stan

Först kom tvåbarns-chocken. Och jävlar vilken chock det var, den sitter fortfarande i. Sen kom två-barn-och-båda-jobba-heltidschocken. Den är inte dålig den heller måste jag säga. Jag är så sjukt trött hela tiden att jag inte vet vad barnen heter längre. Och så går jag och lägger mig långt före klockan 22 nästan varje kväll.

Nu bävar jag inför två-barn-och-båda-jobba-heltid-och-dessutom-planera-och-genomföra-julchocken. Då finns det viss risk för att jag kommer behövas läggas in på sjukhus med tvångströja i en vecka eller sjuttiotre för att repa mig igen.

Att folk som har barn fortfarande har tid och energi kvar till att få fyrtioårskriser och dylikt, det övergår mitt förstånd.

De dagar man inte tjänar pengar får man väl spendera dem?

Vab-dagar, såna tillbringas väl i köpcentrum?