När jag tänker stress tänker jag på såna som har så mycket på jobbet att de inte hänger med, som får avgrundsvrål i magen varje gång ytterligare ett krävande mejl trillar in i inkorgen eller telefonen ringer. Och så har inte jag. Inte ens i närheten faktiskt. Men jag har tre barn som ska i väg varje morgon till skolan och förskolan och de ska ha gympakläder badkläder läxor rena lakan med sig, olika grejer för olika dagar och ingen vill äta frukost och ingen vill klä på sig och alla bråkar och sen när jag kommer hem från mitt stressfria (men ack så högljudda) jobb är det fotbollsträning läxläsning barnvakt för att jag har kvällsmöte pod-inspelning för Björn och vem ska skjutsa till fotbollscupen i Haninge på lördag och hur löser vi barnvakt ons-tors kväll när varken min eller din mamma kan? (Och träna? När ska jag hinna det? När ska jag orka?) Och det känns som att det a l d r i g någonsin är tyst.
Och en liten röst säger att det där faktiskt också är stress. Att det räknas. Att det kanske inte är så konstigt att jag har haft ont i huvudet i två veckors tid nu.
Men då, då kommer den andra rösten in, den som säger att "ha! tre barn? Det klarar väl vem som helst av. Herregud, sluta sjåpa dig nu. Man blir knappast utbränd av sina egna barn. Det är ju inte så att de är sjuka direkt" och så tänker jag att jag ska rycka upp mig. Börja umgås med kompisar igen. Bjuda hem dom som jag så gärna vill träffa men aldrig hittar tid för eftersom att jag skäms över att föreslå en lördag om typ sex veckor.
Och så slutar det varje gång med att jag tröstäter choklad och tycker synd om mig själv istället eftersom jag inte riktigt orkar ta tag i någonting alls.
Mvh självömkande duktig flicka
6 kommentarer:
Hjälte!
(PS. Hjältar äter bara godis. Det är logiskt.)
Jag läste någonstans för länge sedan att mäns stressnivåer gick ner när de kom hem från jobbet medans kvinnors gick upp. Tror att det stämmer på många och definitivt mig. Tex idag kom jag hem strax före pappan som är föräldraledig men hämtat storebror ganska sent från fritids och eftersom jag gick upp strax efter fem var jag ganska trött och rätt hungrig men då var det bara att sätta igång att tömma diskmaskinen, vika tvätt och hänga tvätt och fixa pasta men utan parmesanost för den var visst grönmöglig och den som är föräldraledig hade inte köpt så mycket annat man kunde laga mat utav och sedan kommer familjen och jag var ganska irriterad på mannen som varit hemma hela dagen och visserligen haft hand om ett barn men borde han inte ha hunnit hänga tvätten åtminstone? Om inte sexåringen fortfarande varit vaken hade jag också ätit godis nu. Och ja, jag har också ett stressig jobb där jag drunknar i jobb eftersom det inte behövdes någon vikarie på heltid när jag var föräldraledig för jobbet kunde ju vänta på att jag kom tillbaka så jag borde ju faktiskt jobba lite när barnen somnat så jag kommer ikapp men tänker jag på det får jag så där ont i hjärttrakten som jag får ibland men tänker att det kan jag nog ignorera.
Förövrigt känner jag faktiskt till en person som blev utbränd under sin föräldraledighet. Det var så klart en man.
<3. Kul att du är tillbaka i bloggen.
Stress över tillvaron är nog för övrigt inget man kan jämföra med andra. Eller bör jämföra, för den delen. Känns det bättre med lite godis (bah - såklart det gör) - so what?
Johanna: Tack!
Labolina: Aj. Den där brännande känslan i hjärttrakten är inte så trevlig att känna. Och jag förstår din frustration till fullo! Jag ska dock inte klaga när det gäller vårt samarbete här hemma, jag tycker att vi är väldigt jämställda. Men jag kan ju föreställa mig hur mycket stress en ojämställd vardag skulle bygga på...
Anonym: Tack! Och visst har du rätt, man varken kan eller bör jämföra. Men jag har väldigt svårt att låta bli, för jag tycker ofta att jag själv är väldigt sjåpig.
Mhm, jag går i tankar på syskon till ettåringen, men begriper inte hur man klarar av TVÅ stycken! Och tänk om det skulle bli tvillingar? Skulle jag dö av stress då?
Jag har ingen aning om hur det går till att ta hand om tre stycken. Fattar inte hur du klarar det. Fattar inte.
ååååå kan sååååå känna den där "kan det förihelvetet bara vara TYYYYYST"- känslan i hela kroppen, mellan alla "mamma, mamma, mamma" till det vidriga ljudet på barnkanalens hysteriska program (läs:; Disneychannel( (som förövrigt tydligen måste stå på precis HELA tiden) (trots att man inte ens är där????)
Nej, det är inte konstigt att man har ont i huvet.
Och det är inte konstigt att man äter choklad, även om jag hellre äter chips, trots att det skramlar mer i huvet. jag vet inte vad man ska göra åt det- jag mumlar för mig själv "this to shall pass" - jag hoppas att det gör det.
Och OBS! jag är glad att du skriver igen. har saknat dig, och kanske släpper lite av huvudvärken om du får skriva av dig?
mvh kontrollfreak med självömkande egenskaper
Skicka en kommentar