#88

Min strävan efter jämlikhet i mitt och Björns förhållande är ingenting jag gör bara för min egen skull. Visst gör jag det för min skull OCKSÅ, det finns ingenting som gör mig så grinig och bitter som känslan av orättvisa, men jag gör det precis lika mycket för barnens skull.

För jag känner ett sånt oerhört starkt behov av att visa barnen att vi delar på allt arbete. Vi tvättar, handlar, städar, lagar mat och kör bil båda två. Just det senare, köra bil, är något jag verkligen tänker på. Åker vi till landet vill jag alltid köra på antingen dit- eller hemvägen oavsett om jag känner för det eller inte. Jag vägrar låta bilkörningen bli en pappagrej. För om vi inte ställer upp som förebilder, hur ska vi då kunna förvänta oss att barnen blir så jämställda som vi önskar när de växer upp?

Men sen finns det ju tyvärr andra områden, där jag har betydligt svårare att motivera mig till att vara helt jämställd. Som gräsklippning till exempel. Björn älskar att klippa gräset, jag tycker att det är rätt trist. Vore det inte för barnen skulle jag nog aldrig ens röra gräsklipparen, men min något oavslappnade inställning till hela den här jämställda förebildsgrejen gör att jag känner mig tvingad att klippa gräset ibland. Bara så att barnen ser att även mammor gör sånt ibland.

Alltså, ju mer jag tänker på det här känner jag att om de inte visar tillbörlig uppskattning sen när de blir vuxna för allt jobb jag lägger ner på att göra dem jämställda kommer jag göra dem arvslösa. Minst. För jag jobbar fan hårt på det.

Gräsklippning liksom. Så sjukt tråkigt.