Bara tanken på att nåt av barnen nån gång skulle känna sig utanför inte ha några vänner känna sig ensamma känna sig mindre värda eller gud förbjude bli allvarligt sjuka ger mig ont i magen och får mig att vilja krama dem alla tre samtidigt jättejättehårt och aldrig någonsin släppa dem och med ren viljekraft skydda dem mot allt ont.
Det skulle på riktigt krossa mitt hjärta om något liknande skulle drabba någon av dem.
2 kommentarer:
Att få barn är lite som att ständigt leva med en vass kniv riktad mot hjärtat, var det nån som sa... Håller med, denna oro för allt som kan hända ens barn är verkligen överväldigande och nästan det jobbigaste med att ha ungar! Fast när alla bråkar, slåss och skriker samtidigt så är det så man önskar att man själv snubblade och ramlade på den där jäkla kniven istället bara för att slippa oljudet... Man blir lite lätt ambivalent av småbarnslivet känner jag! Tack för en bra blogg! igenkänningsfaktorn är hög! :D / Elin
Ja, man dör en bit när det händer. Men man fixar det också, som så mycket annat man inte tror att man fixar.
Skicka en kommentar