Min mormor är gammal och har blivit riktigt skruttig den senaste tiden. Så skruttig att hon förra veckan kollapsade hemma så många gånger att hon till slut fick åka ambulans till sjukhuset där hon sen blev inlagd.
Mamma och jag (och vår sidekick Frankie boy) hyrde därför en bil i söndags och åkte de knappa fyrtio milen till sjukhuset för att hälsa på mormor och sen hjälpa henne hem dagen därpå när hon skulle bli utskriven.Väl hemma i hennes lägenhet var vi sedan med på ett så kallat vårdmöte med representanter från hemtjänsten, rehab samt en sjuksköterska.
Mormor fick en rullator, en slags ställning över toaletten med handtag samt en rejäl pall att sitta på i duschen och så bestämde vi tillsammans med hemtjänsten att de ska besöka henne fyra gånger om dagen för att hjälpa henne med matlagning (värmning i mikro), handling, mediciner, hygien, städning och tvätt.
Mormor känner sig nöjd och trygg ("Och var snygg han var, han från rehab!") med den här lösningen och jag tänker att det är fint att våra skattepengar går till sånt här men att det verkligen är värdelöst att bli gammal.
Och så planerar jag redan för när jag kan åka och hälsa på mormor igen, för plötsligt känns det som att vi inte har så mycket tid kvar tillsammans.
7 kommentarer:
Ja, gör det. Hälsa på så mycket du bara kan. Tiden går alldeles för fort när man insett hur lite tid man har i livet.
Det kan handla om lite tid, eller kanske några år. Men det som händer under den tiden kommer att finnas med dig hela livet. Så det därmed att hälsa på är en väldigt bra idé!
Ja, tiden går alldeles för fort. Och det är då man känner också hur långt det är med 35 mil emellan. Typiskt att man inte har någon egen helikopter.
Ja, jag känner samma med min farmor. Plötsligt har hon blivit så gammal, verkligen... ja, gammal.
Hon vägrar dock hjälp, och vill bara ha "en flicka" (dvs en kvinna i medelåldern) som kommer och tvättar hennes golv var 14:e dag.
Å blir så ledsen av att folk blir gamla. Det är sorgligt. Och som de andra redan sagt: gör det! Hälsa på alltså. För jävlar vad man önskar att man kunde sedan när de inte finns längre.
Jag skulle ge mycket för en dag med min fina mormor . Tänk att få visa henne mina barn. Att få hålla om henne en gång till.
Johanna: det är så himla jobbigt när de vägrar hjälp också tycker jag, för man ser att de inte klarar av allt som vanligt och man vet att hjälpen skulle underlätta.
Johanna: Ja, det är ju det som är det värsta med döden. Att den är definitiv.
Tackan: åh, vad fint tänkt! Jag har bara tänkt att det är så sorgligt att mina barn är för små för att uppskatta hennes humor, men hon har ju faktiskt hunnit lära känna mina barn. Det är ju värt hur mycket som helst.
Skicka en kommentar