Om jag skulle rangordna mina fobier så kommer topp tre här:
1. Döden.
Döden, döden, döden. Jag blir alldeles konstig i huvudet av att tänka på att det skulle kunna hända något i min familj och så fort jag ens snuddar vid tanken måste jag genast tänka på söta kattungar för att liksom rensa bort de tankarna. Som nu till exempel. Här har jag redan googlat det åt er om ni känner likadant.
2. En eventuell brand.
Vi har brandsläckare, brandfilt och brandvarnare både hemma och på landet. Jag ligger ändå vaken många kvällar utan att kunna somna eftersom jag är rädd för att det ska börja brinna. Bedömer allas bostäder utifrån chanser att klara sig vid eventuell brand. Är alltid mer nervös när barnen sover hos min mamma (som bor på sjunde våningen) än när de sover hos sin farmor och farfar (som bor i villa) pga detta.
3. Broar med vatten under.
Kan ju i sammanhanget tyckas vara den mest oskyldiga fobin, men det är faktiskt den som ställer till det mest för mig i min vardag. Väljer gärna att köra omvägar med bilen om jag vet att de rakaste vägen går över en bro med vatten under och när Björn och jag var i London förra året fick jag flera gånger något som faktiskt kan liknas vid panik när vi dagligen gick fram och tillbaka över alla broar över Themsen. Jag blev yr, kände mig snurrig och fick på allvar anstränga mig för att inte lägga mig ner i fosterställning mitt på gatan. Denna fobi är starkt sammanlänkad med min höjdskräck som också bara blir värre och värre för varje år.
/Rädd tjej_80
6 kommentarer:
Brand, läskigaste grejen.
Jag har annars en stark ögonfobi. Får i det närmaste en ångestattack om jag får en ögonfrans i ögat. VÄGRAR kolla om någons kontaktlins hamnat snett. Skulle aldrig i livet få för mig att använda kontaktlinser själv.
Precis så är det!
Mina fobier blir verkligen också bara värre med åren.
Höjdskräck är värst!
Haha! Skrattade mest åt det där med broar. Vi bor i Strängnäs, eller närmare bestämt på andra sidan Mälaren, och måste således köra över bron för att ta oss någonstans (vi bor alltså på en ö). Det hade du aldrig fixat!
Annars är mina fobier mest ormar och småkryp, eller faktiskt djur överhuvudtaget men där är det mer panikrädsla...
Du kan vara helt lugn när barnen sover hos dina föräldrar även om de bor på sjunde våningen. Nästan särskilt som de bor i höghus. Varje lägenhet är en egen brandcellsgräns som markeras med en branddörr som står emot brand i (vanligtvis) en timme, förutsatt att dörren är stängd. Allt som oftast lägger man brandcellsgränser även i golv och tak, vilket innebär att eld får väldigt svårt att sprida sig i flerfamiljshus. Det är liksom väldigt många brandcellsgränser som den ska ta sig förbi för att komma nånstans.
Hoppas att du känner dig lugnare nu!
/Hon som arbetar med systematiskt brandskyddsarbete
Colombialiv: haha! Jag har nog raka motsatsen till ögonfobi, har haft linser i 20 år nu.
Anonym: jag fruktar på riktigt att jag komma behöva äta lugnande varje dag när jag är 60 om det ska fortsätta eskalera på det här viset.
Brysselkakan: haha! no strängnäs för mig alltså. ps. Jag tycker också att kryp är äckliga. Dock inte lika äckliga som höjder.
Christel: jo, jag vet. Men om trappuppgången rökfylls, finns det stegbilar som når ända upp till sjunde våningen? Det är nog mitt största bekymmer.
HELT med dig på nummer ett. Är skräckslagen för döden, avlider tex när jag tänker på att någon som står mig nära någon gång kommer att dö. Tänker på riktigt att jag inte kommer palla det, för jag har liksom aldrig okej:at att döden finns och känner att jag nog aldrig kommer acceptera det.
Är inte riktigt lika med dig på nummer två. Det händer att jag går hemifrån en stund, tex för att köpa sushi, utan att blåsa ut levande ljus hemma. För att jag inte orkar tända dem igen sen, hehe. Och ja, jag vet att detta är jättejättejättedumt, samt skäms. Djupt. Var bara tvungen att erkänna.
(En "rolig" detalj är att killen som bodde i den här lgh tidigare somnade med tända ljus, brände ner hela lägenheten och höll själv på att dö på köpet. Detta har tydligen inte avskräckt mig tillräckligt. Känner nu i skrivande stund att jag måste vara lite dumihuvet).
Skicka en kommentar