Så ok, häromdagen fick jag lära mig vad en skamsköljning är. Och för er som inte hört talas om detta begrepp innan så betyder en skamsköljning att man tänker på ett minne som är så fruktansvärt pinsamt att bara man tänker på det så liksom översköljs man av skamkänslor. Ni fattar vad jag menar? Bra.
För många - många - år sedan fyllde min dåvarande bästa kompis år och jag minns att jag hade köpt en massa olika småsaker till henne i present. Jag antar att det hade något tema, kanske avslappning eller så, för en av sakerna var en badkarskudde. Det var en sån där kudde som var uppblåsbar och som man fäste vid badkarskanten med sugproppar.
I alla fall. Jag minns inte så mycket kring inköpandet och erhm, andra eventuella händelser kring de där presenterna, men jag minns när jag träffade min kompis och hon skulle få sina paket. Hon öppnade paketen ett och ett och sa glatt tack för varje paket hon öppnade och så kom hon till paketet med ovan nämnda badkarskudde. Hon öppnade det också, tittade på den lite konstigt och så tittade hon på mig och så frågade hon "Men Maria, har du använt den här?" Och ja! Det hade jag ju! Och jag vet verkligen inte varför, jag menar vem gör så? Vem köper en badkarskudde till någon i födelsedagspresent, öppnar förpackningen innan man hunnit ge bort det, blåser upp den och tar ett bad med den för att sen försöka tömma den på all luft igen och pressa tillbaka den i förpackningen?
Det är så himla sjukt! Jag menar, vem var jag? George Costanza? På riktigt alltså? Jag rodnar (och fnissar) så fort jag tänker på det. Inte undra på att vi gled i från varandra.
Så. Det där var mitt bidrag. Nu tänkte jag att ni kunde få dela med er av några skamsköljningar i kommentarsfältet här nedanför.
Hejrå!
12 kommentarer:
Hahaha, så stört!
Jag får det varje gång jag ser bilder av mig själv som ung, såna jag tagit i fotoautomat och försökt se lite... sexig (?) ut på. Uuuuh. Det spelar ingen roll att det är 20 (!) år gamla bilder, lika hemskt ändå.
Återkommer om jag kommer på en händelse och inte bara skam över mitt utseende!
Haha! Men ååh, alltså.Den där ungdomstiden. Den vill man ju helst glömma i vissa avseenden. Jag skamsköljs när jag tänker på hur jag klädde mig när jag var ung! Minikorta kjolar med string under. Ärligt, varför gick jag inte bara ut naken?
Herregud, jag kommer inte ihåg en enda pinsam sak! Men jag är väldigt bra på att förtränga. Ska fundera vidare på det.
Du menar som de, iaf 3, gånger i tonåren jag blivit totalt ertappas med att ha angett en helt felaktig ålder?
Nu för tiden händer det ju faktiskt bara för att jag ärligt förträngt de sista plussen på ålderssiffran. Jag kan tänka mig att vara 34 forever
Eller då man begär autografer av en massa fotbollsspelare på Liseberg och sen när någon frågar i bilen hem "vem är det?" och man bara "jag vet inte.." och man inser att det lika gärna kan vara materialförvaltaren eller massören...
Jo, en kompis till mig bodde i lägenhet och skulle få hjälp i badrummet av fastighetsskötaren. Det ringde på dörren och min vän hade precis varit på toan och gjort nr 2. Fastighetsskötaren går in på toaletten sätter huvudet vid "ringen" och öppnar locket. Min vän ser att det ligger en floater där....jobbigt pinsamt! Skamsköljning eller skämskudde av rang!
Jag älskar din blogg Maria. Jag har också just nu förträngt allt trams jag gjort. Men jag har gapflabbat åt era skämsgrejer.
Damen: ja, det mest bekväma är ju onekligen att förtränga!
karin: haha! ja 34 fyller jag nästa gång. Jag kan också tänka mig att stanna där sen.
Therese: men tänk så roligt för vaktis om han också fick skriva en autograf någon gång!
Anonym: HAHAHAHAHAHAHAHA!
lavitadeluxe: men, tack!
Hahaha gud vad roligt. Jag minns också med fasa ungdomsbilderna som Mirijam skriver om. Dör av skratt åt anonyms floater, fy fan vilken ångest alltså!
Jag gör ständigt bort mig genom att försöka krama folk (halvbekanta personer) som samtidigt sträcker fram en hand. Det är liksom mitt livsmantra. någon gång försökte jag undvika detta genom att själv sträcka fram handen först och då fick jag givetvis en kramgest tillbaka. Det tyckte jag var ännu värre, man vill ju inte vara "den stela". Så jag fortsätter att krama och kör ofta kommentaren "äh vi kör kramen" och försöker framstå som "härlig person" och inte bara knäpp. Går sådär.
Men åååh, jag tycker också sånt är svårt! Fast jag tycker att det ibland blir lite konstigt med alla kramar, som med folk man knappt känner, ska man verkligen krama dem?
Åh. Jag minns fortfarande med ångest när jag gick i sjuan och var en ganska osynlig mes och var "kär" i en av de snyggaste och tuffaste killarna i åttan. En kväll fick jag för mig (blev övertalad av en kompis, tror jag) att ringa honom och tala om det för honom.
Så jävla dålig idé.
Den blev inte bättre av att jag ringde och han svarade typ "hallå" eller något sådant. Och jag sa vem jag var och i vilken klass jag gick i och att jag bara ville berätta att han var så himla snygg och att jag var kär i honom (eller något liknande, har förträngt exakt vad jag sa, men det var kontentan).
"Vill du prata med Jonas?" sa personen i luren då.
"Eeeehh... ja" svarade jag
"Jag är hans pappa."
Jag kastade på luren och ville sjunka genom jorden. Pappan hade vänligheten att recitera hela samtalet för sin son. Jag var inte så sugen på att gå tillbaka till skolan dagen efter...
Åååååh gud, jag tror jag dör! Hahaha, jag får bokstavligt talat skamsköljning över hela kroppen bara av att läsa det där!
Skicka en kommentar