Igår slog det mig att min pappa fyller 60 år snart och plötsligt drabbades jag av en galopperande 60-årskris. Nej, inte för min egen del såklart utan för att min pappa snart är i sextioårsåldern.
Då kan det hända att man dör av hjärtproblem. Eller cancer. Eller andra hemskheter. Inte för att jag tror att det är lika vanligt som i exempelvis sjuttioårsåldern, men ändå. Det är tillräckligt nära. Skrämmande nära.
Och jag blir så ledsen och stressad över att han och mina barn knappt ses, trots att det bara skiljer några mil mellan oss. Och jag vill inte att det ska vara så, jag vill att de ska ha ett förhållande med sin morfar, att han ska finnas där för dem och att de ska finnas där för honom. Och jag känner att jag borde anstränga mig mer, trots att jag ofta känner att jag inte riktigt orkar, att jag inte alltid vill vara den som ska se till att vi träffas, att vi hörs och att vi har kontakt överhuvudtaget. Särskilt som hans nya (om man med ny menar drygt 20 år gamla) familj inte gillar mig. Och jag vill ju helst inte träffa dem heller, orkar inte höra hur hur värdelös min pappa är hela tiden, hur han aldrig ställer upp, aldrig gör rätt, alltid köper för dyra prylar till sig själv och bara helt enkelt är helt hopplös. För jag tycker ju inte att han är allt det där, det har jag aldrig gjort.
Och jag får ont i magen när jag tänker på att han säkert kommer fira sin sextioårsdag på något sätt, och att jag då förmodligen kommer träffa dem.
Men mest ont i magen får jag när jag tänker på att vi nästan aldrig träffar honom. Trots att han bor så nära. Att det som regel går flera månader mellan varje gång vi ses.
Och när jag tänker på att mina barn kanske aldrig riktigt kommer lära känna honom ordentligt. Kanske aldrig kommer få veta hur bra han är på att förklara saker, som hur Beatles spelade in en skiva i stereo trots att de inte hade sån utrustning i studion, eller hur man bäst packar en matkasse när man handlat på Ica. Eller hur en tvättmaskin egentligen fungerar. Då får jag inte bara ont i magen utan ont i hjärtat också.
För min pappa är på sitt sätt den finaste pappan och jag är säker på att han skulle vara den finaste morfadern om han bara försökte lite mer. Om jag försökte lite mer.
16 kommentarer:
Såna tankar gör, precis som du säger, ont i både magtrakten och hjärtat. Önskar jag hade en lätt och bra lösning till er. Tyvärr har jag inte det. Den där balansgången i relationer av olika slag , så alla 'r nöjda och lyckliga, är inte lätt alla gånger. Förväntningar ska matchas med verkligheten. Svårt...
/Veronica
Auch, det där sved faktiskt. Förstår tankegången. Att man vill att ens barn ska få chans att lära känna. min pappa är 66, det är väldans nära 70 och då är man ju typ jättegammal. känns faktiskt lite jobbigt.
mycket bra och fint skrivet. en kärleksförklaring liksom.
Jag hoppas att din pappa får läsa det här! Då skulle ha bli den stoltaste av alla stolta pappor. :-)
Vi har typ samma relation till våra fäder ser jag.
vi är inte osams, bara...jag vet inte...ointresserade.
Precis just ikväll hade jag ett telefonsamtal med min pappa. Det händer inte så ofta. Han berättade att han ibland har samtal med min äldsta dotter i sitt huvud. Tänk om han kunde ha det på riktigt istället...
Å, jag säger som någon oven: hoppas han läser! Det var så ärligt och fint, och jag tror att folk ibland bara behöver få sig en liten tankeställare för att få den där sparken i rumpan.
Det är ju alltid två som ska anstränga sig för att upprätthålla en kontakt, aldrig bara en.
Har du sagt allt detta till honom? Om inte, gör det - innan det är för sent. Du/ni behöver ju inte alltid ses tillsammans med "alla andra" utan han kan ju komma förbi bara han om han bara visste att det vore så välkommet. Han kanske är alldeles för van vid att behandlas så där som du beskriver det och därför inte förstår att ni inte ser honom så, utan verkligen vill HA honom där. Kram o lycka till!
Förstår att det är jobbigt. Jätte jätte. Min pappa har varit död i tio år och barnen har aldrig haft nån morfar. Men hade han levt hade vi haft tät kontakt, det har vi alltid haft. Så jag vet inte vilket som är värst. Borta eller på jobbigt avstånd. Men ni har ännu chansen. Säg detta till honom eller skriv ett brev. Lycka till!
PS. Det är deras förlust att de inte gillar dig!
Tråkigt med din pappa, hoppas ni kan träffas utan hans nya familj och ni kan reda ut er relation och prata om den och lyssna på varandra.
Mina barn har aldrig träffat sin morfar men besöker gärna graven när vi är hem till byn.
Tyvärr träffar vi inte min mor heller så ofta och det beror på dels avstånd och dels att vi är ju mitt uppe i livet som hon själv uttrycker det och har förståelse för och tur att hon förstår, det lättar mitt dåliga samvete lite.
Hoppas att du och din pappa hittar orken att försöka lite mer.
Och att barnen har en bra relation med mormor, farmor och farfar som kompensation. Den äldre generationen är värdefull för barnen.
Uppvakta du din pappa på ditt sätt utan "inbjudan", han uppskattar nog det.
Kramar
Hämta på dagis!
Åh jag vet att det inte är lätt... Mina barns far lämnade mig och barnen när de var mycket små och eftersom jag i stort sett tar hand om dem själv har jag varit tvungen att be om hjälp för att få ihop livet. Det har haft det goda med sig att mina barn har en mycket god relation till sin morfar. Han har bytt många fler blöjor på dem än han någonsin gjorde på mig och min syster. Han har klivit in och tagit en plats i mina barns som liv på ett sätt som jag inte alls trodde var möjligt. Mormor finnas inte alls med med samma sätt. Vi ses mest vid födelsedagar. Mina barn är större nu, 7 resp 9, men morfar hämtar dem iallafall en gång varannan vecka på fritids så att jag kan fortsätta med min sång. Jag tror inte det hade blivit så här om jag inte hade blivit ensam och det här var något som jag liksom fick på köpet. Det går ju inte riktigt att återskapa i ett annat sammanhang. Men jag tror att det är viktigt att våga dela med sig av ansvaret för barnen och att våga ge förtroende. För det är i dessa stunder den äkta relationen till barnen kan utvecklas. Den som inte "coachas" av mamma som trygghet i bakgrunden. Kanske kunde din pappa ta barnen regelbundet på någon aktivitet i framtiden? Något som liksom kunde bli deras. Det är också mycket lättare att ha något som upprepas med automatik. Sammanhängande tid för att tänka ut sätt att t.ex. träffas finns inte i överflöd när man har små barn. Då kan det vara skönt att tänka ut något lite "en gång för alla". Det kanske inte är något som alls fungerar i era liv, men jag ville bara ge ett litet tips som jag själv tror på. Men som sagt, det var lättare för mig. Jag hade liksom inget val.
Kram
L
Men 60 är väl inte så gammalt!?! Om han är frisk i både kropp och knopp så är det ju inget problem. Fast jag förstår vad du menar, risken blir högre för varje år...
Kan du inte ta hans födelsedag som en ursäkt att bjuda bara honom på t.ex lunch eller nåt. Om hans familj ändå inte tycker om dig, och om de ändå tycker att han är värdelös och inte gör ngt rätt så borde det, teoretiskt sett iallafall, inte göra så mycket skillnad om han kommer ensam hem till er.
Ta kontakt med honom och tala om vad du känner och hur du önskar att ert förhållande skall vara. Gör inte du det, så kan han ju inte veta att han är välkommen. Eller hur?
/Ann
Tack för alla fina kommentarer. Ni är bäst.
På riktigt alltså.
Tänkte samma sak som ANN här ovan: Bjud ut honom ( eller hem?) på en god middag och umgås bara din familj + han. Om hans "nya" familj undrar så säg att det blir så stojjigt för barnen om ni ska gå på stort släktkalas.
Låt sönerna rita teckningar till Morfar och skicka dom, en helt vanlig vecka, som en påminnelse om att de finns. Han kanske inte kommer att visa det, men han kommer att bli alldeles varm i hjärtat av det.
Hejja dig!
Åh Maria. KRAM!
Åh! Heja dig och pappan!
... och lite ont i hjärtat gör det när jag läser detta blogginlägg.
Skicka en kommentar