Så fort jag kom innanför dörren blev Charles hängig, gnällig och klängig. Han skulle absolut inte äta middag utan satt istället i mitt knä och grät hela tiden.
Han kändes dock inte särskilt varm, så jag trodde väl inte riktigt att han hade feber, men jag tog tempen ändå. Bara för säkerhets skull liksom. Man vill ju gärna få en förklaring på varför han är som han är.
Och jag nu gissar jag bara vilt här, men de där 39,3°C som han visade sig ha kanske kan ha något med saken att göra.
Men vad vet jag som sagt. Det kan ju vara någon slags utvecklingsfas också.
2 kommentarer:
Fniss...haha..alltså..hahaha!
Fast jag skrattar inte åt att sonen är sjuk. Men hans mor är det. På ett kul sätt!
Ibland undrade jag om inte de små liven, barnen alltså, på fullt allvar bara utvecklade feber för att få sitta och gråta i knät på mig. Själv skulle jag absolut kunna tänka mig att utveckla den talangen. Ska bara hitta någon att sitta i knät på.
Skicka en kommentar