När fint blir fel

För några veckor sen fick Charles själv följa med och handla nya kläder till sig själv. Allt var nämligen "tjåkigt" eller till och med "fett tjåkigt" och ingenting dög att ta på sig på morgonen och stressen lade sig varje morgon som ett kvävande täcke över både mig och Björn.

Och Charles valde och valde och valde i affären och vi kom hem fullastade i en orgie av rosa, röda, glittriga, randiga och mjuka kläder. För det är det han gillar, det är det han tycker är allra finast.

Och för ett tag fick vi en kort andningspaus om morgnarna. För plötsligt klädde han glatt på sig sina spiderman- eller Hello Kitty-strumpbyxor och sin Mimmi-tröja och ingenting var "tjåkigt" utan bara mjukt, bekvämt, rosa och lite glittrigt.

Tills i morse. När han berättade att de kläderna är "tjejkläder". Att han är kille och därför inte tycker om dem. Att han BARA gillar Spiderman och Batman och Ben Ten och poliser. För han är kille. För så säger de stora barnen på dagis att det är. Och Charles vill ju så klart vara kille, det vet han ju att han är och då måste han ju alltså tycka om de där "killsakerna". Bara. Och inga "tjejsaker".

"Och mamma, så tycker jag inte om hjärtan heller."

Och jag... Jag blir inte ens arg. Bara så oändligt ledsen över att alla dessa små poliser talat om för min älskade fina treåring att allting han tycker är fint, är fel. För honom. Och det gör så ont i hjärtat på mig när jag tänker på hur han måste ha grubblat över det här, och hur dum han säkert kände sig när han insåg att han var "fel".

Så nu börjar det långa långa arbetet med att vända allt det här rätt igen. För det ska jag banne mig försöka göra.

Fortsättning följer.

Förresten

Efter ett glas vin och lite Ipren känns det inte alls så jobbigt det här med visdomstanden faktiskt.

Jag tror bestämt att jag inte behöver gå till tandläkaren nästa vecka.

Fin eftermiddag

Idag har Charles och jag lekt kurragömma. Först gömde han sig.



Sen gömde jag mig. "Mamma, var är du?"




Efter det kastade vi småsten i en bäck. Eller ja, dike snarare kanske om man är petig.




Och jag passade på att tvätta stövlarna.




Sen gick vi hem.

Och åt sockerkaka.

Hjälp

Smärta och jag, vi är inte kompisar. Vi är så INTE KOMPISAR!

Så allt som har med smärta att göra fyller mig med panik och skräck och illamående. Det är därför man skulle kunna säga att det här problemet med inflammerat tandkött kring en av visdomständerna gör att jag just nu är på väg in i ett katatoniskt tillstånd av stress och rädsla.

Nu gör det ont i käken och jag har problem med att äta för att jag inte kan gapa ordentligt och jag vet inte riktigt hur länge till det är på något sätt ansvarsfullt att vänta med att gå till tandläkaren.

Tandläkaren som jag för övrigt inte har varit hos på över fyra år pga enorm tandläkarskräck.

Så det här känns ju lajbans.

Lite gråta sig till sömns på det här nu kanske?

Konsten att gå till BVC

Först fick jag tid på BVC för kontroll av båda barnen som jag ringde och var asjobbig och bokade om (asjobbig = inga av deras tider passade mig så de fick stuva om en del grejer för att få till det). Sen dök jag helt sonika inte upp på den nya omstuvade tiden pga glömska. Sen ringde jag och bad tusen gånger om ursäkt, förlåt förlåt förlåt, och fick en ny tid. Som jag sen bokade om.

Och den tiden är i morgon. Om jag inte kommer då har jag en känsla av att BVC kommer skriva ut mina barn ur sina register och sen hånskratta mig rätt upp i ansiktet om jag försöker få dem att göra de sista vaccinationerna ändå.

Och jag skulle inte kunna klandra dem.

Prima gener

Det är två saker Julius anser sig ha ärvt av mig:

1. Höjdräddighet
2. Glömska

Hej hej

Hej hej bloggen, hur mår du?

Jag mår ganska bra, förutom att det känns som att jag bara jobbar jobbar jobbar lagar mat ingen vill äta slösurfar.

Och det är ju kanske inte så jätteroligt, men hej, det är väl sånt som kallas för vardag? Och vardag gillar jag ju ändå, det är tryggt.

I fredags berättade vi av någon anledning för femåringen om Hitler och andra världskriget och Sveriges så kallade neutralitet - och jag vet! HUR HAMNADE VI DÄR? Vi skulle ju bara ha fredagsmys hela familjen och äta goda ostar, baguette och räkor. Och så ba kom Hitler och blandade sig i. Hursomhelst, idag frågade femåringen på väg ut från dagis "vilka var det egentligen som Sverige hjälpte under de där världskrigen?" och jag kände ännu mer -tack vare undrande blickar från andra föräldrar - att det kanske inte var ett helt lämpligt samtalsämne för små barn.

Menne, det kan jag ju inte göra något åt nu.

Så här är jag nu. Vardag och Hitler och nyfikna femåringar.

Fler saker än så har jag inte att berätta just nu.

Hejdå!