Ibland hör man hur han stånkar i hallen för att han håller på att sätta på sig sina stövlar och sen hör man ljudet av att han öppnar dörren och bara kliver ut. Ibland säger han hejdå först och vinkar, ibland går han bara ut.
Han rör sig obehindrat upp och ner för trappan och vill gärna vara där hans storebröder är.
Ofta sitter han i fönstret i trappen och spanar efter fåglar och katter. När han ser någon ropar han glatt "Kaj! Kaj!" och så vinkar han frenetiskt och försöker öppna fönstret.
Frihet. Det är fint det.
2 kommentarer:
Men gullunge!
Barn och katter. Man får liksom dåligt samvete när man tar dem till stan igen... Men man får trösta sig med att de utvecklades massor och lärde sig överlevnad på en ny nivå under de där landetveckorna. Katterna såväl som barnen.
Skicka en kommentar