Franken och förskolan

Och det kan ju hända att jag reagerar extra mycket när jag läser den där intervjun för att vi skolar in Frank på förskolan just nu. Vår lilla bebis som inte kan gå och inte kan prata ännu. För det är ju bland det värsta man kan göra mot sitt barn om man ska lyssna på rådande trender just nu. Fint föräldraskap är att amma jähättelänge, laga egen ekologisk barnmat och vara hemma med barnen i minst ett och ett halvt år (gärna längre). Fult föräldraskap är att ge dem barnmatsburkar och låta dem börja på förskola för tidigt.

Och det är det fula föräldraskapet som gnager och ger en dåligt samvete och som gör att man känner sig dömd och uttittad av alla andra föräldrar. "Men herregud, skaffa inte barn om du inte vill vara med dem" och så vidare och så vidare.

Och jag förstår de som är hemma längre med sina barn, herregud, det gör jag verkligen. Jag skulle gärna vara hemma ett halvår längre med Frank, men det är liksom inte riktigt ekonomiskt möjligt för vår del. Och när jag säger inte möjligt så är det ju klart att det är ett val som vi gör, att vi faktiskt skulle kunna om vi verkligen ville, men att vi tycker att det valet kostar för mycket. Vi vill inte flytta för att få ett billigare boende. Vi trivs här och vi vill inte rycka upp de äldre barnen från skola och förskola för att flytta ut till någon billigare förort och vi vill sannerligen inte sälja vårt lantställe. Det är det faktiskt inte värt. Så Frank får helt enkelt börja redan nu på förskola. Trots att det gör ont i oss och vi båda gärna skulle vilja vara hemma i ett halvår till med honom istället.

En sak tröstar mig lite i allt det här i alla fall, och det är att jag ger inte ett ruttet lingon för all den här tjusiga forskningen om anknytningsteori för små barn, den som säger att de blir förstörda för all framtid om de får skrika för länge (om man bara råkar kosta på sig lyxen som nybliven förälder att gå på toaletten och bajsa till exempel och bebisen bestämmer sig för att vakna just då till exempel. Då vet ju alla att det är kört) och att förskola för barn under tre år är direkt skadlig och blaha blaha. Alltså, jag orkar inte ens, det är ju bara för att skuldbelägga kvinnor för att de har mage att vilja yrkesarbeta de också innan barnen har fyllt tio år. Jag tror på fullaste allvar att Frank inte blir skadad av att vara på förskola. Det är inte våra famnar han får sitta i när han blir ledsen, men det är andra vuxna som han snart lär känna ordentligt och har förtroende för. Och ärligt talat, visst får man dela de vuxnas uppmärksamhet på ett annat sätt på förskolan jämfört med hemma, men hur tror ni barnen i åttabarnsfamiljer har det då? Hur mycket odelad uppmärksamhet får de varje vecka? Just det.

Men men. Jag har i alla fall gått ner i tid på jobbet så lite fint föräldraskap kan vi ändå casha in. För det är ju få saker som har så hög status som att hämta tidigt på förskolan, och tur är väl det. Att vi kan casha in lite finpoäng där alltså. För den här ungen är ju i princip uppfödd på burkmat DESSUTOM!