Vi är på väg till badet, det där utomhusbadet med bassänger och duschar som är vårt badrum när vi är här på semestern, när jag ber att vi ska hjälpas åt lite med att duscha Frank. Hittills har de stora barnen nämligen duschat med Björn inne på herrarnas och jag har haft med mig Frank inne på damernas.
Men det är en plåga, både för mig och för honom, för han är så fruktansvärt rädd för att ens vistas inne i omklädningsrummet att han bara skriker skriker skriker och klamrar sig fast helt desperat vid mig och jag kan inte klä av mig, jag kan inte duscha, jag kan inte klä på mig, jag kan inte göra någonting ordentligt när han är med och han är bara livrädd.
Jag känner hur jag får ont i magen redan när vi sitter i bilen på vägen dit och när jag svänger ut på stora vägen ber jag Björn " snälla, det är så jobbigt med Frank. Kan inte du ta honom i ett omklädningsrum bara innan badet?" men jag får inte alls den responsen jag vill ha. Jag vill höra "det är klart att vi kan dela på det, vi brukar ju höra hans vrål ända in till herrarnas och jag förstår att det är jobbigt" men Björn blir irriterad istället och tycker att jag i vanlig ordning bara dumpar allt som är jobbigt i knäet på honom och när jag ska parkera är vi mitt uppe i "amen durå och jag gör faktiskt allt det här och du gör ju typ nästan ingenting" och så plötsligt slänger han ur sig "jag får alltid prata med grannarna" och jag tystnar för en stund. Jag vet inte vad jag ska svara på det. Efter tio år ihop är han fortfarande övertygad om att jag är den mest sociala och utåtriktade person som finns och han vägrar lyssna på mig när jag säger att jag har en lättare social fobi och tycker att vissa sociala sammanhang är skitjobbiga och påfrestande och vad allt det har med duschandet av Frank att göra fattar jag inte, och det har det ju såklart inte men orden är redan sagda.
Jag är ledsen över att han inte vill hjälpa till och avlasta i en sån återkommande jobbig situation som det är att ha med Frank i dusch och omklädningsrum, men mest ledsen är jag nog över att han inte vill lyssna på vem jag är och därför oftast är irriterad istället för stöttande när det gäller såna sociala situationer som jag verkligen tycker är jobbiga och trots att han varken sagt eller tycker så känner jag mig lite misslyckad. Misslyckad och fjantig som inte är översocial i alla situationer.
Sen ikläder jag mig martyrrollen och säger "glöm att jag frågade" och sveper spelat stoiskt in på damernas med Frank för att duscha och byta om på honom.
9 kommentarer:
Åh vad jag känner igen mig. Jag hoppas ni löser det.
Alltså. Jag har inga barn och känner ändå igen mig. Sjukt tur att jag också är bra på att spela stoisk och ha en låtsasmantel jag liksom kan svepa kring mig.
Heja du!
Jag känner med dig och jag känner igen den där känslan av att inte duga från mitt första äktenskap. Då gick jag gärna in i martyrrollen som tog alla krafter från mig. Sedan ville han skiljas och jag träffade min andre man, en underbar osocial ensamvarg som jag tror är den enda jag träffat som verkligen förstår mig. Och det kanske jag inte skulle skrivit för jag vill ju inte att ni ska skiljas. :-(
Det är hemskt att känna sig misslyckad för något man är, något man inte riktigt kan rå för, något man kanske gärna skulle vilja ändra på men inte riktigt kan.
Nu vet ju inte jag hur mycket ni har pratat om detta, men annars borde du visa honom den här texten. Den är fin och man förstår vad du menar, du kastar inte skit.
Kram.
Hoppas han läser din blogg! Ibland är saker lättare att förstå i skrift.
Alla har vi olika jobbigt med olika saker, man måste få vara fjantig och svag, båda parterna. Det är ju en del av det braiga med relationer, att man kan turas om att vara stark och svag! Hoppas Björn kan hitta glädjen i att få "rädda" dig ibland - och vice versa. =)
Nä, nu blir jag irriterad på Björn! Ni får väl för fan dela! Ta storbarnen i hand och trava in på damernas, så får han väl jaga dig om han misstycker.
Om han pratar med grannarna eller inte har väl inte med den här saken att göra...? Det är ert barn och han kunde väl turas om med dig, så du får duscha i (någorlunda) lugn och ro varannan gång... Faktiskt ganska taskigt sagt av honom. Och jag förstår dig vad gäller grannarna, jag har liksom en hel by jag måste småprata med och ofta känns det skitjobbigt...
//Ingela
Likadant här. Det är svårt för andra att sätta sig in i andras rädslor och ofta kan folk tycka att man är löjlig när rädslorna är något vardagligt som de själva inte har några problem med.
Min sambo kan också bli irriterad av att jag inte vill prata med grannarna. Då bottnar det oftast i att han är stressad själv eller får för sig att jag borde "lära" mig att göra det.
I en intervju jag hade en gång så fick jag frågan om vad jag var mest stolt över. Jag sa att det är att jag ens kan prata med folk jag inte känner. När jag blev 18 så fick jag nog av att blygheten styrde mitt liv och jag spenderade flera år med att tvinga mig själv att öva på att småprata med folk och idag ser folk en utåtriktad och pratsam person när det träffar mig. Inom mig är jag tyvärr fortfarande samma osäkra, blyga tjej. Då är det skönt om jag i mitt hemliv har en man som pratar med grannarna så jag slipper den extra stressen. Klart jag KAN prata med dem, efter alla år av övning och många år som säljare (!) så kan jag prata med vem som helst om vad som helst. Men jag vill inte. Jag mår ibland riktigt dåligt av det. Tyvärr.
Känner så igen mig! Så segt med sådana här bråk som börjar med något litet konkret problem och slutar någon helt annanstans. Jag håller dock på och bråkar i en evighet tills allt är utrett i minsta detalj. Segt för barnen..ibland borde jag också leta på en mantel!
Skicka en kommentar