Men bilen går bra

Nu har vi haft semester i drygt en vecka och vi har varit här på landet i nio och en halv dag. I nio och en halv dag har barnen (ibland ett, ibland båda) skrikit och vrålat av ilska v a r j e gång vi ropat att vi ska äta, åka någonstans eller göra något annat.

Varenda jävla gång. Det är 29 tillfällen hittills som de skrikit för att de inte vill äta. Allt är äckligt, det är kallt ute på verandan (22-30 grader är ju verkligen isande kallt) och de vill inte avbryta filmen/spelet/leken för att vi är så fräcka och ropar att vi ska äta just då.

Igår orkade inte Björn tjafsa så de åt varsin banan till lunch. Enbart! Inga konstigheter för deras del inte.

Och idag tog mitt tålamod slut, ba pang bom! När de skrek för att de var tvungna att klä på sig för att vi skulle åka till en skitstor lekpark inne i Örebro. HUR KUNDE JAG GÖRA SÅ MOT DEM?

Alltså, jag orkar inte mer nu. Jag orkar inte tjafsa om allting. De får väl svälta då, eller leva på bananer, och bara dra runt i trädgården som två vildhundar utan annan mänsklig kontakt än med varandra.





Och just nu kan de dessutom vråla bäst de vill där inne i huset, för jag är ute i gäststugan och här hör jag dem inte. Ha!