Samtidigt är han ju fortfarande världens finaste och klokaste och mest kärleksfulla unge också (mellan utbrotten alltså) och HERREGUD jag längtar efter att den här lynniga fasen ska vara över.
lördag 7 juni 2014
#95
Jag vet faktiskt inte riktigt vad som är värst: att vara sju år eller att vara förälder åt en sjuåring. För alltså jag har svårt att tänka mig att han kommer kunna bete sig mer som en störig, otrevlig och obalanserad tonåring när han är det, än vad han gör nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Min dotter föddes som tonåring, har trotsat sen dag ett. Tills hon kom i puberteten, då blev hon nyanserat vuxen direkt! Så du kan alltid hoppas på den utvecklingen! Hellre ett trotsigt barn än en trotsig tonåring!
Min 7,5 åriga kille har varit fruktansvärd i flera månader. Det är uppkäftigheter, argumentationer som aldrig tar slut, kaxigheter, totala sammanbrott osv i all oändlighet.
Har försökt med allt känns det som. Konsekvenser, tydlighet, egna utbrott, låt-gå-mentalitet. Ok...inte allt på en gång, men ni fattar nog.
Trodde på riktigt att jag skulle bli galen.
Men nu plötsligt, senaste veckan, har något hänt.
Han är artig, hjälpsam, glad, morgonpigg, kramig och kärleksfull (vilket han iofs var mellan varven innan också)
Vågar jag hoppas att det håller i sig?? Att hans utvecklingssprång (för det kanske vi ändå får kalla eländet) är över för den här gången??
Skicka en kommentar