#55

Ena stunden sitter vi vid matbordet och äter middag (för knäckemackor och blåbärssoppa räknas VISST som mat) och pratar lugnt och civiliserat om hur alla haft det under dagen och vad vi ska göra i helgen och hur man ska göra om man står vid ett övergångsställe och ska gå över för det precis blivit grön gubbe och man då plötsligt hör utryckningsfordon med sirenerna påslagna som närmar sig.

I nästa stund står sjuåringen i sitt rum och vrålar det argaste han kan på femåringen, och femåringen skriker tillbaka med sin vildaste arg-panik-desperationröst att han hatar sjuåringen och det kastas pennor fram och tillbaka och ett glas ramlar och jag står med bebisen halvnaken i famnen och badvattnet fyller badkaret i vad som känns som rasande snabb takt och till slut kan jag inte hålla mig längre utan jag skriker också på barnen och plötsligt är det som att hela vår lägenhet bara är skrik skrik skrik och pennor som flyger.

Till slut orkar jag inte skrika längre utan väser ett argsint nu skiter jag i det här, slå ihjäl varandra då om ni så gärna vill det men stör inte mig och SKRIK INTE! och sen låser jag in mig i (det tråkiga) badrummet och badar bebisen. När vi sen kommer ut igen tio minuter senare har ingen dödat något men femåringen har raserisomnat i sitt rum och sjuåringen tycks ha glömt bort att vi bråkat alldeles nyss och allt som finns kvar av kaoset är en liten röd färgpenna som bortglömd ligger kvar dörröppningen.