Nejrå, jag skojar bara. Jag vet såklart att det är min bebis. Jag kommer bara inte alltid ihåg att han finns.
För om vi ska vara riktigt ärliga så är väl vår numera stående replik varje gång vi ska nånstans, "Glöm inte Frank" kanske inte bara på skämt. Men det är mest på skämt.
Eller ganska mycket i alla fall.
Säkert trettio procent.
7 kommentarer:
Sööööööööööööt <3
Han ser lite lätt förvirrad ut. Har ni hälsat ordentligt på varandra?
Åh, så fin han är!
Ha det gott/Blenda
Hahahahaha!!! Du skriver så galet roligt!! Älskar din lite skruvade humor! :-D
Lilla bebben! Så söt!
Jag kände exakt likadant! Så konstig känsla. Och i ungefär ett halvår kändes det bara som om jag hade henne "till låns" och sedan skulle lämna tillbaks henna, och fortsätta "mitt vanliga" liv. Den känslan kan jag fortfarande få ibland, hon är 9 månader nu.
Precis så var det när jag fick min sladdis!!! Det har gått över nu - han är 10 år...
Efter några år inträdde föräldramötes/ utvecklingssamtal/ matsäcks-förvirringen, viklet barn gäller det i dag då?! Nu, några år efter skilsmässan, bor de alla hos sin pappa och då är det snarare - telefon från pappan kl 08:26:
"förresten det är utvecklings-samtal i eftermiddag"...
TACK för din härliga humor!
ALLTSÅ. Jag dör. Du är så himla rolig. Och vi har lite samma här. Eller. Jag är rädd att min man ska glömma honom i alla fall.
Skicka en kommentar