Nu har vi haft jullov i drygt två veckor och om inte barnen skulle gå tillbaka till förskolan i morgon skulle vår familj gå sönder. Alltså, jag älskar dem, det är klart att jag gör det men jag tycker inte alltid så himla mycket om dem. I två veckors tid har de skrikit, gråtit, hamrat på oss med sina små nävar, stängt in sig på rummet och hatat oss för att vi har haft mage att kränka dem djupt genom att - wait for it -komma och sätta sig vid bordet för att äta frukost/lunch/middag.
I drygt två veckors tid. Jag orkar inte mer nu. På riktigt. Och det känns så sorgligt på något sätt att vi inte kan umgås alla fyra så här intensivt i mer än en helg utan att bråka bråka bråka hela tiden.
Och ändå kommer jag sakna dem så mycket att det känns i magen så fort jag har lämnat dem på förskolan i morgon.
7 kommentarer:
Jag förgås om jag inte får egen tid ibland. Jag blir Satan.
Dagens sanning!
Du är inte ensam om den känslan... Anna
Precis! Undrar ibland om det är en variant av "the Stockholm syndrome" ;)
Tur det var studiedag idag då :) i GBG iaf.
Kan bara hälsa att det blir bättre när dom blir äldre. Faktiskt. Inte 50 år eller så, läs detta inlägg om sådär 4 år... Fast det är ju förstås skitlänge.
Alltså tänk er förr i tiden när man hade dem hängandes i hasorna ända fram till skolan började! Fasan!
Skicka en kommentar