Antiklimax

För ett par veckor sedan köpte jag - till Charles enorma förtjusning - en ny tandkräm till barnen.

Och Charles var i extas. Han gjorde inget annat än att prata prata prata om detta fantastiska i att jag köpt en ny barntandkräm. Han berättade för Björn. Han berättade det för Julius. Han berättade för pedagogerna på förskolan.

Och framför allt frågade han när han skulle få använda denna underbara nya tandkräm.

"När den gamla tagit slut" svarade jag lika tålmodigt varje gång, men eftersom man tar ungefär lika mycket tandkräm till ett barn som till en mygga har det tagit en helt oändligt lång tid för oss att göra slut på den där pyttelilla resten av tandkräm i den gamla tuben, istället för en dag eller två som jag så obetänksamt trodde när jag köpte den nya tuben för flera veckor sedan.

Men idag, idag ÄNTLIGEN var det dags!

Och så var den... äcklig.

Så ja, ni förstår ju. Vi saknar helt enkelt ord för detta här hemma.