Denna ringen den ska vandra

Jag tar alltid av mig min vigselring om jag tränar med skivstång eller kettlebells. Dels får jag ännu värre förhårdnader om den är kvar, dels ser jag framför mig hur tex skivstången liksom skaver och skaver mot ringen ända tills den tillslut är alldeles sönderskavd och trasig? Mycket rimligt.

Hursomhelst, man måste ju göra av ringen någonstans medan man tränar. Någonstans där den inte försvinner. Så för något år sedan lade jag den till exempel i den lilla fickan på träningstightsen, tvättade träningstightsen i tvättstugan såklart och fick sen ringa fastighetsskötaren som kom och skruvade bort något rör och hittade ringen där.

Ah, tänkte jag. I fickan var alltså inte så bra. Så istället började jag knyta fast den i skosnöret på ena skon. "Och det!" sa jag till en man som tränar på samma ställe som jag medan vi väntade på att vårt träningspass skulle börja, "det är genialiskt! För jag tvättar ju inte skorna!" "Ja", sa han, "det låter ju smart. Själv lägger jag alltid min ring på bänken hemma." Jag log snett mot honom och sa att om jag gjorde så skulle jag tappa bort den i samma sekund som jag släppte den med blicken. "Nej, skorna är nog det säkraste kortet!" sa jag glatt och glömde sedan skorna på gymmet i flera dagars tid. Och där fick de stå, med ring och allt, ända tills jag bad Björn svänga förbi där på vägen hem från affären för att kolla om mina skor eventuellt kanske var kvar där. Ringen? Nej den hade jag inte ens tänkt på att den var borta.

PMS

Att ha PMS är att lyssna på en ljudbok och på fullaste allvar vara tvungen att stänga av för att man blir så arg, sårad och kränkt när huvudpersonens pojkvän är otrogen. Det är också att börja gråta ute på gatan nästa gång man lyssnar på samma bok och en annan karaktär är oväntat snäll mot huvudpersonen.

Att ha PMS är också som att gå runt utan hud, och allting som andra människor säger eller inte säger sticks och gör ont och landar i det stora svarta hålet som finns i magen och som gör allting plötsligt känns meningslöst.

Att ha PMS är ett sånt jävla svek mot kvinnor av naturen.

Vardagliga hjärnspöken

Trots att jag flyttade 20 mil till en annan stad för nästan två år sedan ser jag fortfarande folk från min gamla hemstad på ute på stan. Det är naturligtvis inte de på riktigt, utan bara min hjärna som hittar på att jag ser dem.

Jag har mött gamla grannar utanför H&M, jag brukar se en av Björns vänner när jag cyklar till jobbet om morgnarna och han som jobbar på pressbyrån utanför t-banan har jag sett flera gånger i Stadsparken. Det är folk som brukade handla i samma mataffär som jag, föräldrar till andra barn i mina barns skola och bekantas bekanta som till synes promenerar runt här i den nya staden, bärandes på matkassar och portföljer och ibland motsträviga barn.

Jag undrar hur många egentligen okända människor (förutom Björns vän då) som finns kvar i mitt huvud och varför de uppenbarligen gjort ett sånt stort intryck att jag fortfarande minns dem så här två år senare? 

Mitt inre kraftdjur

Jag önskar att mitt inre kraftdjur inte var en struts. Jag önskar att mitt inre kraftdjur istället var något starkt och handlingskraftigt djur som tar tag i saker! Som får saker att hända. Som gillar utmaningar! Jag vet inte vilken typ av djur det skulle tänkas vara och jag bryr mig inte riktigt heller. Jag vill bara ha ett kraftdjur som får mig att fixa sånt som behöver fixas.

Men mitt inre kraftdjur är inte så. Mitt kraftdjur strutsen begraver bara huvudet i sanden när något är jobbigt. Så när mitt jobb ger mig ont i magen och jag uppdaterar appen med nya jobbannonser hundra gånger om dagen och sparar allt som ens är i närheten av intressant ("Torka hundar i röven åtta timmar dagen sa du? Helt klart av intresse!") går jag inte hem och skriver ansökningar till de sparade annonserna.

Jag går istället hem och sätter mig i soffan och tittar på när ansökningstiderna rinner ut.

**infoga tusen ledsna emojis**

Crossfit-tjejen

Vi tränar crossfit sen i våras, men vi enas om att inte berätta för någon att vi gör det. Crossfit-människor äter nämligen  bara äggvita och proteinpulver och så går de jämt i bar överkropp (männen) och i små korta hotpants med höga strumpor (kvinnorna) och så kallar de inte gym för gym utan ”box” och vi känner båda två att vi egentligen är lite för gamla för sånt där.

De på vårt gym (BOX!) tycks i och för sig vara ganska normala, jag vet visserligen inte vad de äter, men alla kör inte i bar överkropp. Inte jämt. En av tjejerna som tränar där är lång och slank och så sinnessjukt muskulös och jag kan inte låta bli att stirra nästan ogenerat varje gång jag ser henne. Jag vill också se ut så där! Jag vet ju att det är omöjligt, inte minst med tanke på att jag är säkert 15 cm kortare än hon och 15 år äldre, men det är något med henne som jag finner oerhört fascinerande. Efter nån månad hör jag att hon är ihop med en av killarna som också tränar där. Jag är lite besviken på henne, för åh herregud vad hon hade kunnat göra bättre! Han är inte alls lika cool som hon är och en kväll när jag sitter och slösurfar hittar jag ett långt inlägg som han har skrivit på gymmet (BOXENS!) Facebook-sida och jag vill lite gömma mig bakom en kudde när jag läser det. Det är långt och svamligt och ganska pretentiös och framförallt skriver han konsekvent ”ja” istället för ”jag”. Stackars crossfit-tjejen. Jag föreställer mig att hon skämdes lite när han lade ut det, som att det pinsamma i att som vuxen skriva ”ja” istället för ”jag” spiller över lite på henne. Att hon skulle kunna göra det samma är inget jag reflekterar över.

Jag tänker verkligen rätt mycket på crossfit-tjejen och hennes kille.

Ångest

Nu är det bara en semestervecka kvar - EN!- och ångesten är i det närmaste total. Visserligen finns det ett par saker som ska bli härliga att göra varje dag igen, såsom att

• Borsta tänderna två gånger om dagen
• Gå på vattentoalett
• Sminka mig
• Fixa håret
• Ha BH på mig
• Ha riktiga KLÄDER öht

men jag ser dock inte fram emot att ställa väckarklockan varje dag, jaga iväg barn till skolan eller jobba. Vill minst av allt jobba igen. Någonsin. Är det superdeprimeramde att vara avundsjuk på pensionärer när man är 38 år?

Hej hej

Kära sommaren 2018!

Jag vet att jag gnäller mycket på dig, och det kan man ju faktiskt tycka är lite oskönt av mig. Du har väl rätt att vara som du vill? Det finns ju faktiskt också bra saker med dig, även om det är lätt att glömma bort dem eftersom att hjärnan smälter i värmen. Förlåt! Nu gjorde jag det igen. Jaja, här kommer iaf några bra saker:

1. Vi badar mycket. 
2. Man kan sitta ute om kvällarna utan att behöva klä sig i fleecefilt och toppa med infravärme.
3. Vi eh... badar mycket?

Vi kanske bara ska lämna det så. 

Det är ju inte heller ditt fel att jag är så trött efter den här våren att jag inte ens orkar umgås med folk. INGEN har hälsat på oss i år (till skillnad från andra år då vi behövt lägga pussel med alla besökare och till och med tryckt in folk som inte - innan - känt varandra i gäststugan samtidigt och ba "FINNS DET HJÄRTERUM FINNS DET STJÄRTERUM!" och sen visslandes gått tillbaka till vårt egna hus). Och vet du? Jag hade inte orkat med besök i år. Det tar liksom bara stopp? Jag misshandlar vänskapsrelationer till höger och vänster genom att dra mig undan och gömma mig med huvudet i hönsburen och trots att jag märker att jag gör det orkar jag inte riktigt hantera det just nu. Jag kommer förmodligen ha mycket mer energi till det i höst när jobb och barnens alla tusen aktiviteter drar igång och alla sovmorgnar kallhjärtat har dragit sin kos? Älskar att skjuta upp saker! 

Hursomhelst sommaren, jag ska ta väl och runda av det här nu. Både du och jag behöver sova, du ska väl bränna ner ytterligare några tusen hektar skog i morgon och jag ska... bada antar jag?

Puss och kram från Maria