Det här med dubbla personligheter, jobbigt när de vill olika saker

I morgon åker Björn och jag på en liten minisemester. Det ska bli så jävla skönt. Det ska bli så skönt så att ni inte kan ana. Vi ska äta hotellfrukost i minst en timme varje morgon, äta lunch precis när vi känner för det, dricka vin mitt på dagen på en uteservering (ja, även om det blir regn. Har man bestämt så har man). Och så ska vi sova ut om morgnarna. Och sitta bredvid varandra i framsätet i bilen på vägen dit och hem.

Och min själ behöver det här så himlans himlans mycket, jag har verkligen längtat. Räknat ner dagarna. Tänkt ut packning och planerat vad jag ska ha med mig att läsa.

Och nu känns allting alldeles alldeles underbart. Och tomt och ensamt! För hur mycket jag än behöver ta en liten paus från de där två rackarungarna så vill en del av mig alltid alltid vara med dem. Jag vill natta Charles varje kväll och känna hur de där små knubbiga fingrarna smeker mig på kinden innan han somnar. Jag vill höra Julius berätta en massa saker som oftast är galet, felaktigt och helt utan logik. Jag vill att Julius ska le mot mig och bli glad när jag berättar att vi ska äta något till middag som han tycker om. Och jag vill se hur de två sitter och busar och leker och skrattar tillsammans, så hjärtligt att man tror att de ska kissa på sig.

Det här med att man tydligen blir så effektiv och bra på att göra flera saker samtidigt som förälder, det är uppenbarligen bara en myt. Man blir bara lite personlighetskluven.