Ni kanske tror att jag bara skojar alla gånger jag säger att jag är trött på mina barn. Men det gör jag oftast inte. De kan vara asjobbiga, trotsiga, skrikiga och bråkiga.
Men så ibland är de alldeles alldeles underbara. Så där så att man blir alldeles tjock i halsen av lyckotårar och man aldrig nånsin vill släppa dem ifrån sig.
I morse ville Charles följa med mig in i badrummet när jag skulle sminka mig, och efter att jag tagit på mig deo ville han låna den att leka med. Jag sa nej först, men ändrade mig och skruvade på locket extra hårt och räckte den till honom.
"Tack mamma" sa han lyckligt och tog den. En sekund efter kände jag hur en varm och knubbig liten hand letade sig upp under min klänning och klappade mig så mjukt så mjukt på låret: "mamma snäll".
Kärlek. Och lycka. Ren och skär lycka. Här finns den här fantastiska lilla varelsen med sina fina gosiga händer som älskar mig villkorlöst och som tycker att jag är snäll.
Och allt som krävdes var en deodorant.
7 kommentarer:
Inte skriva så fiiiiiiiint Maria. Jag blir tårig på jobbet.
Men åh, underbart!
Visst ar de goa ibland... :)
Mysigt! Gäller att komma ihåg de där stunderna när de inte är riktigt lika gosiga.
/Åsa
Hmmm... funkar det på alla, tro? Jag ser fantastiska möjligheter där...
Här hemma får vi världens lyckligaste pojke om vi ger honom en isbit. Inte glass,inte coklad,IS. "Tack mamma, vad snäll du är".
Tänk att så lite kan göra så mycket.
Det finns inget härligare än att se sitt barn lyckligt.
Tur att det finns deoflaskor och isbitar ;-)
Men åh va fint. Nu blev jag lite gråtig.
Skicka en kommentar