fredag 20 maj 2011

Den här dödsångesten

... den gör sig liksom alltid påmind med buller och bång så fort jag ska vara ifrån barnen en dag eller två. Speciellt om det är geografiska avstånd inblandade också.

Plötsligt får jag för mig att Björn och jag kommer dö i en bilkrasch, eller bli nedskjutna av nån galning när vi promenerar hem till hotellet efter att ha ätit ute. Eller varför inte sveps med av en tsunami. Jag menar Vättern är väl ändå rätt stor och Jönköping, dit vi ska, har ett ganska utsatt läge där vid strandkanten. Allt kan faktiskt hända.

Eller så tänker jag på vad som kan hända barnen som ska vara kvar här hemma med mormor. De kan bli påkörda, trilla ner på t-banespåret, eller sätta i halsen och kvävas.

Herregud, ju mer jag tänker på allt det här, desto större mysterium är det att nån överlever överhuvudtaget i det här livsfarliga landet!

Och dagen innan jag ska åka tänker jag i alla vardagliga situationer, som när Björn pussar mig godnatt eller när barnen blir glada när jag hämtar dem på dagis, att "det här var sista gången allt var som vanligt. Sista gången Björn pussade mig godnatt innan Katastrofen. Och vi anande ingenting!".

Och det är därför jag gråter en skvätt varje gång jag måste säga hejdå till barnen, för jag vet ju aldrig om jag kommer få se dem igen eller inte.

Men jag åker ju ändå iväg utan dem ibland i alla fall. Trots ångesten. Herregud, man är väl sund och balanserad.

(Och det är ju skönt att jag är odödlig här hemma till vardags, som när jag cyklar som en galning till jobbet utan att riktigt se mig för till exempel. Tänk vad jobbigt det hade varit annars att gå runt och oroa sig för döden hela tiden).






16 kommentarer:

Mamma S sa...

Jag kunde ha skrivit vartenda ord av det där...
Vid längre resor får jag dessutom för mig att jag borde skriva något fint avskedsbrev som barnen kan läsa när dom blir stora. Och som jag, om jag nu mot all förmodan kommer hem levande, kan riva sönder medan jag drar en lättnadens suck.

Beatrice sa...

Jag håller absolut med dig i känslorna, jag tycker det är fruktansvärt att vara ifrån barnen trots dom är lite "större"
och vara hemma helt själv DET ÄR DÖDEN !!!!!!!!!!!! o inte ens hunden är hemma FYYYYYYYYY
Hoppas på en bra stund ändå

Zebran sa...

Jag var sån där när jag och maken åkte iväg till IKEA själva förra veckan, så jag behöver tydligen inte åka iväg särskilt långt eller vara borta särskilt länge för att få dödsångest. Jag var helt övertygad om att vi skulle dö i en bilkrasch och föreställde mig hur folk skulle behöva berätta det här för barnen sedan, att mamma och pappa dog i en olycka. Varför de dog? Jo, för de skulle till IKEA och shoppa. Herregud. Tror att jag och maken måste åka i separata bilar i fortsättningen så inte de stackars barnen förlorar båda sina föräldrar på en och samma gång.

Och nej, jag är nog inte särskilt frisk.

CaMilla sa...

Ja visst, eller hur? Och ibland händer det faktiskt att 2-aringen faller i dammen och att 4-aringen haller fast honom krampaktigt och ropar pa sin farmor som lämnat barnen utan uppsikt när hon och farfar (var var han???) passade de sma när mamman och pappan var bortresta. Sant händer ocksa. Och vet ni vad? Mina svärföräldrar far aldrig nagonsin mer komma i närheten av mina barn igen om inte min man eller jag är med. Aldrig nagonsin. Vet inte ens om min man och jag kommer att kunna resa bort utan barnen igen efter den upplevelsen.
Än en gang tack till var granne som kom rusandes, skrikandes att G. lag i dammen och hjälpte honom upp. Tack.
Och svärmors kommentar efterat? "Ja, det har jag da alltid tyckt att det är farligt att ha en damm i trädgarden. Barnen kan ju trilla i. Den borde inte ha funnits där." Tja, eller sa kan man lata bli att lämna barnen utan uppsikt där faror finns (typ överallt). Vad tycker ni? Jag grater varje gang jag tänker pa det. Typ varje dag alltsa.

Sara sa...

Ja, jag är exakt likadan.
Min man brukar fråga mig lite suckande om vi kanske ska åka i varsin bil med en stunds mellanrum så att iaf en av oss klarar sig......
Allra mest träffande var faktiskt "odödlig till vardags" - för precis så är det ju också.
Vilka märkliga varelser vi är.

Jonie sa...

Välkommen till Jönne! Jag ska hålla ögonen öppna och lovar att skrika som ett psyksjukt bloggfan (men du kan vara lugn, jag är helt ofarlig!) om jag ser dig! Weeeey!

Jenny E sa...

Vi är tydligen många som är lika störda - jag kunde ha skrivit exakt samma inlägg! Dessutom känner jag igen från kommentarerna det där med avskedbrevet man borde skriva, haha. Fast jag var lika störs innan jag fick barn faktiskt - brukar/brukade tänka på att "oj vad rörigt jag lämnar det, stackars dem som får ta reda på det ifall jag dör nu" och så.

Medelklassman sa...

Samma här. Inte så att jag nojjar ihop totalt men nog finns dom tankarna där...

lenniken sa...

hög igenkänningsfaktor :-)
särskilt den här helgen, när jorden enligt en del ska gå under.
och jag reser iväg till en ö och lämnar familj, hund och katter hemma.

det här är det enda stället jag tänker erkänna en viss ångest över detta.
särskilt som mina barn är 19 och 15 år gamla.

Anonym sa...

CaMilla har säkert lugnat ner dig.... Jönköping är så backigt att du kan vara lugn för tsunamivågen, dessutom håller väl Gud sin hand över Smålands Jerusalem? Annacarin

Sus sa...

Eftersom jag slaviskt läser din blogg känner jag nästan att jag borde be om ursäkt för att jag inte kommenterat tidigare! Så nu har jag valt att förgylla dagen med en kommentar;

Woohoo - jag är inte själv med mina tokidéer! Allt från brev till barnen, till röran jag lämnar efter mig... Då är jag knäpp på iaf ett sätt mindre. Härligt!

Ha en toppenhelg, njut, och tänk vad glada los kiddos blir när ni kommer och hämtar dem! Hela och rena! ;)

Ketchupmamman sa...

Exakt så. Och så brukar jag tror att jag kan förhindra att det uppstår om jag skriver om det i bloggen. För hur troligt är det att man krockar efter man förutsett det liksom. Man är väl ingen jävla spåtant.

Så du har naturligtvis just räddat hela familjens liv! Grattis! Bra gjort!

CaMilla sa...

Annacarin, du har rätt, det var inte direkt peppande. Sorry! Hoppas verkligen lilla mini-semestern blir underbar! Och att angesten haller sig inom rimliga gränser (vad det nu är). Allt kommer att ga bra!!
Trevlig helg!

Mångmamma sa...

Amen!

Anonym sa...

Å Herre så skönt att läsa detta!! Trodde på riktigt att jag var den enda människan i världen som hade sådan ångest!! Betyder detta att jag kanske är mer "normal" än jag trodde?? ;)

Linda sa...

Men vad fasen vad trevligt med att ni kommer på besök i lilla jönköping..
Och dessa tankarna tänker nog alla!