För ett förhållande är småbarnsåren ingen jävla dans kan jag meddela. Det är slitigt, bråkigt och tröttsamt. Björn och jag tjafsar typ jämt. Inte om saker som pengar och barnuppfostran och sånt, utan om mer stora saker.
Som vem som ska ha nyhetsdelen först vid frukosten. Eller smaken på tandkräm. Eller varför inte klassikern "vem har pressat in alla tomma matlådor i käket så att man får dem i huvudet när man öppnar skåpet?".
Och därför var det så otroligt skönt att vi kunde tillbringa varenda minut av en hel helg tillsammans utan att bråka en enda gång. Vi var inte ens nära att tjafsa. Det var bara kärlek och gulligull rakt igenom.
Det var skönt att få ta en paus i tjafsandet och det var framför allt skönt att känna att det inte är fel på oss bara för att vi alltid bråkar. Vi passar fortfarande ihop, vi är fortfarande rätt för varandra.
Det är helt enkelt de där jävla ungarnas fel att vi alltid bråkar.
6 kommentarer:
Hahahahaha jag älskar dig!
hahaha ..... underbart!
Insåg samma sak förra sommaren när jag och herr komink spenderade en helg på tu man hand i Bryssel. Jäkla skitungar. Men om man får en vuxenresa per år orkar man nog hålla ut tills de flyttar hemifrån...
Internatdagis inklusive övergång till internatskola. De kommer ut vid ca 19 års åldern. Färdigutbildade med god ekonomi.
hallelulja! :)
helt klart är det så! =)
Skicka en kommentar