Alla andra har alltid mycket roligare än jag

När jag var i yngre tonåren brukade jag ofta stå i fönstret och titta ut just precis när det började skymma ute, och drömma om allt som hände där ute. Allt som jag missade liksom.

Jag var övertygad om att alla andra i min ålder var ute och hittade på en massa spännande och roliga saker varje kväll, som att hångla med snygga killar, flirta med snygga killar eller kanske bara umgås med snygga killar på valfri plats. (Man skulle lätt kunna tro att jag var ganska enkelspårig i fjortonårsåldern, men det vill jag starkt invända emot. De här snygga killarna kunde nämligen vara både mörka, blonda, långa, strax längre än medellängd och ha en massa olika klädstilar. Ja ni ser, inte ett dugg enkelspårigt alltså).

Att alla andra fjortonåringar också satt hemma framför tv:n med resten av sina familjer de flesta kvällar på året (förutom de fjortonåringar som bor på landet, för de åker ju moped varje kväll. Det vet ju alla), det föll mig liksom aldrig in. Jag trodde istället att jag var ganska misslyckad och tråkig och helt enkelt för ocool för att få vara med om alla de här spännande sakerna. (Spännande killarna alltså).

Och det är ju synd att jag är för dum för att dra lärdom av mina misstag. För just nu är jag övertygad om att alla andra redan har plockat bort och diskat efter middagen, hunnit träna, kanske träffat en kompis på en uteservering och tagit ett glas vin, samt har läst minst ett kapitel i en skitbra bok alternativt sett ett avsnitt av en skitbra tv-serie.

Själv har jag bara nattat barn. Och tittat ut genom vardagsfönstret och tänkt att alla andra gör mer spännande saker* än jag.


*Obs! Inte synonymt med spännande killar längre. Skönt att jag har utvecklats på åtminstone en punkt sen jag var 14 år. Jag fattar att det finns fler saker än så som är spännande.