Det här trotset hörni, det knäcker mig. Just nu har vi två barn som trotsar hemma, och det är skrik och bråk och slagsmål dygnet runt. Den enda gången det är lugnt är när de är på dagis.
Och jag vet, man får inte säga så här som förälder, men jag tycker inte om mina barn när de skriker som värst. Jag orkar inte tjafsa mer om toalettbesök, knäckebrödsmackor som ska vara mjuka, vem som ska bära cykelhjälmen och vikten av att ha skor på sig när man går ut. Jag orkar inte det! Inte mer, inte hela tiden. Och särskilt inte nattetid när jag vet att väckarklockan ringer 05.45.
Jag känner mig trött och slutkörd och ganska nedstämd just nu faktiskt. När de skriker som värst pendlar jag mellan att vilja kasta dem i väggen eller bara lägga mig ner i en hög på golvet och gråta. Hittills har jag inte gjort något av det, för man gör inte sånt som mamma. Man biter ihop och tänker hemska saker i huvudet och skriker ibland tillbaka, ofta mindre genomtänkta saker, men man kastar ingen i väggen. Och man skrämmer inte barnen genom att bryta ihop mitt framför dem. Men fan vad det är tungt just nu att inte göra så.
Och mitt uppe i allt elände längtar jag efter mina barn. För de här aggressiva och egocentriska monsterna är inte dem, de kanske ser ut som dem, men det är inte det. Det är trotset som har tagit över dem. Och trotset kan ta sig i arslet och fara nånstans dit solen inte lyser. Eller åtminstone inte till nåt ställe jag och mina barn brukar vara på.
22 kommentarer:
Trots kan ta knäcken på även de mest härdade människorna. Gah!
Det är så skönt att det finns fler som vågar skriva/säga vad de tycker/känner... För ett år sedan blev jag sjukskriven - Utmattning pga hemsituation = barnen, och i höstas blev jag sjukskriven igen, symtom på hjärnblödning och fick spendera ett dygn på strokeavd... Men det var nog "bara" stress, och även denna gång - kidsen. Hur kul känns det?? Känner sig som sämsta mamman... Men jag hoppas att det kommer att lätta snart, nu när vi fått hjälp av både dagis och bvc. Kämpa på Maria!!! KRAM
Tack, precis så känns det.
Jag har dock fallit ihop och ibland
trotsat tillbaka med samma mynt.
Barnsligt och omammigt men jag
gjorde det och det kändes ganska bra,
förvåning uppstod och trotset försvann :)
Men söta, söta du! Skickar all styrka jag kan hitta. Ni kommer förstås klara det galant utan att skicka några barn i väggen eller så, men det hjälper ju inte att skriva det nu. Men det kommer gå bra. Hoppas det känns lite bättre snart, snart, snart.
Förstår dig precis. Och du - det blir bättre, men kommer tillbaka periodvis även fast de är vuxna, men då är det på sätt och vis lättare att förklara för dem vad de gör....
Åh, så skönt att läsa att det är fler som känner så! PRECIS så har min påskhelg varit. Jag har gråtit när barnen äntligen somnat och känt mig som världens sämsta mamma när jag erkänt för mig själv att jag är uppriktigt trött på barnen just nu, inte bara av dem, som det brukar vara. Önskar att man kunde ta time out som mamma ibland!!
Kasta dem i väggen tycker jag du ska låta bli, men lägga dig på golvet och gråta tycker jag gott du kan göra. Om det är vad du känner för att göra vill säga. Om det är en ärlig och direkt reaktion på dina barns beteende, skadar det dem inte att få se att även mammor har gränser för sin ork och sitt tålamod.
Lycka till, önskar en som baxat tre barn genom trotset, och brutit ihop och kommit igen många gånger.
Bryt ihop, lagg dig pa golvet, snorvla och skrik. Dina barn kommer bli chockade men de kommer ocksa inse att det de gor inte ar ok.
Jag har visserligen bara ett monster, eh forlat, "barn", men hon trotsar mig till vansinne! De ganger som hon gatt for langt och jag har brutit ihop har hon sprungit och hamtat en toarulle for mig att snyta mig i och upprepar "sorry, sorry, sorry" om och om igen och klappat mig pa ryggen. Sant smalter ett mammahjarta av!
Hall ut och fortsatt gora ett bra jobb med dina sma monster! :)
Läste en bra grej en gång: man älskar alltid sina barn, men det är inte alltid man tycker om dem..
Men varför inte bryta ihop? Det är klart att mina barn påverkar mig, det märker de ju och det är ju det de vill ibland tror jag. Varför då inte visa att ni får mig att må såhär? Det är klart att när de är i trotsåldern då är det vissa trots som de bara MÅSTE ha/göra. Men för mig känns det viktigt att visa mina barn hur deras uppförande påverkar mig och får mig att må. Och det funkar här hemma. De slutar skrika och börjar tänka. Och så vill jag ju att de ska kunna fungera med andra människor. Det är klart att mamma är mamma och det är skillnad, henne får man bråka mer med MEN inte hur mycket som helst, det finns en gräns. Jag vill inte starta nån diskussion eller så, bara nämna ett tänkesätt som funkat för oss.
Ojoj vilken igenkänning på detta inlägg.
Dottern är i någon "fas" som driver mig till vansinne stundtals.
Så jävla bestämd (och aningen bortskämd sedan tiden hon var en "snäll flicka" suck)
Har lust att ringa på grannen ibland och säga varsegod nu är det nog, gör vad du vill med det här monstret...
eller nått.
Skrik och gråt du, viljan att göra detta är ju kroppens sätt att säga att det är nog.
Känner precis igen mig. Har också två barn, pojkar som driver mig till vansinne. Speciellt den lille. Har för mig att de är jämngamla som dina. Yngsta är född juli 2009 och äldsta november 2006. Men oj vad lillebror kan skrika, i över en timme och kasta sig runt på golvet med huvud och panna. Och stora, bestämd om allt. Ja jisses. Snart blir man galen på riktigt.
Man är INTE mänsklig om man inte känner så i sånna situationer! Känner igen det du skriver! :)
Jag brukar ringa till mamma och säga att hon får köpa mina barn för 50öre styck när dom håller på som värst! Det brukar kännas bättre att få säga det till någon, jag brukar iof ångra mig en stund efter, men mamma förstår :D
Hoppas det känns bättre snart!
Hej! Kul läsning. Hade en granne för längsen som tröttna på barnens klättrande på möbler och sånt. Hon börja själv klättra upp på bord och stolaroch barnen tappa hakan och tyckte att så får man inte göra!
De ser inte vad de gör förrän man visar dem själva och då kanske men bara kanske poletten trillar ner.
Lycka till! Och du, det är övergående. : )
/ Kia
Men åh.
I know the feeling.
En gång kallade jag min lilla ettåring för fittunge istället för att kasta henne i väggen. Ja men vafan. Hon var ju vaken jämt och gnällde.
Hang in there!
(de är inte pollenkänsliga förresten? de blir ju monster då, vår största var hemsk på vårarna när hon var liten och innan den poletten trillade ner... trots, pollen och lågt blodsocker, not so good kombo för henne)
Trots är hemskt och likaså syskonbråk. Tyvärr är det sånt man måste ta som mamma (och jag HAR verkligen brutit ihop, och dessutom trotsat tillbaka som en hemsk liten barnunge... men bara inför de stora barnen som är 11,5 och 9 år gamla, 2-åringen håller jag masken inför än så länge) Och så ska jag ha en till!! Vad tänkte jag på??. Men allt trots och bråkande tar ju slut någon gång (iaf när de flyttar hemifrån). Det är tur att man innerst inne älskar dem, även om det sitter väldigt långt inne ibland.
Tack för att du vågar skriva vad många andra tänker och tycker men inte vill erkänna!
Oj så skönt att höra att man inte är ensam i hela världen om att vilja bryta ihop. Känner mig ofta som sämsta mamman ever bara jag tänker tanken att jag är just less och helst skulle vilja göra/säga en massa saker som man naturligtvis varken säger eller gör.
Tradera?
14,5 kg kläder och två monster? Vilket klipp!
Lek jättemycket kurragömma. Och göm dig BRA så tar det tid o hitta dig. Och leta länge o väl när det är din tur. Så måste de vara tysta o stilla jättelänge om dom inte ska bli hittade!!
Lycka till o kram
Och om du undrar vem Wycombe är så är det min man, som hade glömt o logga ut efter sig (så hemliga är vi med våra mailkonton) men se kommentaren som min =)
Tack alla fina rara söta ni! De värmer verkligen att läsa det ni skriver. Och jag vet ju att det går över, det gör jag verkligen, men det är ändå så himla jobbigt när man är mitt uppe i det. Och visst får man gråta framför sina barn, de tycker jag också. Jag är bara rädd att jag inte kommer resa mig upp igen om jag lägger mig i en liten gråtande boll, och det skulle ju efter ett tag kunna bli lite problematiskt...
Kram!
Min unge är inte i trotsåldern än, men kan vara nog så tröttsam ändå. Senast igår skrek jag tillbaka åt honom och kallade honom jävla unge när han hade gnällt och skrikit i timmar. Det är jätteskönt att höra att jag inte är ensam om att vilja kasta honom i väggen (eller ut genom fönstret) när man helt enkelt inte orkar mer. Det är så lätt att få för sig att alla andra mammor orkar hur mycket som helst, men alla har ju sina gränser! Försöker tänka på det så att jag kan förlåta mig själv mina utbrott, och be om ursäkt till honom, och sedan gå vidare med livet.
Det här var insiktsfullt och jag gillar att du prata om sånt här. Så att man förstår att det där med att vara mamma är inte så jävla lätt och att man inte är en dålig mamma av att tänka sådär. Att mammor och pappor också är människor. Ibland glömmer nog folk av det, tror jag.
Skicka en kommentar