Alltså vem är han?

Charles i morse:

"Åh mamma, titta du matchar! Din tröja är grå och dina strumpor är gråa. Om jag fick önska skulle du alltid matcha! Det skulle jag kunna önska mig i julklapp. Att du alltid matchar."


???????

Tobiasregistret

Med tanke på inlägget nedan tycker jag att alla som är friska ska anmäla sig till Tobiasregistret, för jag gissar att det är fler än jag som tycker att tanken på döden är sjukt läskig.

Om, om, man faktiskt skulle bli matchad som donator - fatta vilken känsla man skulle få sen när man hjälpt till att rädda livet på någon!

Helt oslagbart!

Seså, in och anmäl er nu. Skriv gärna i kommentarsfältet här nedan när ni gjort det så kanske grupptrycket kan få fler att göra det samma?

Helt normalt

I takt med att jag blir äldre skaffar jag mig fler och fler fobier, man skulle kunna säga att jag har blivit lite av en samlare. Det hade ju naturligtvis varit enklare att samla på, säg handväskor eller liknande, men nu blev det inte så. Och på kort sikt är ju faktiskt fobier billigare (på lång sikt kan de nog vara rätt dyra i terapikostnader dock).

Om jag skulle rangordna mina fobier så kommer topp tre här:

1. Döden. 

Döden, döden, döden. Jag blir alldeles konstig i huvudet av att tänka på att det skulle kunna hända något i min familj och så fort jag ens snuddar vid tanken måste jag genast tänka på söta kattungar för att liksom rensa bort de tankarna. Som nu till exempel. Här har jag redan googlat det åt er om ni känner likadant.

2. En eventuell brand. 

Vi har brandsläckare, brandfilt och brandvarnare både hemma och på landet. Jag ligger ändå vaken många kvällar utan att kunna somna eftersom jag är rädd för att det ska börja brinna. Bedömer allas bostäder utifrån chanser att klara sig vid eventuell brand. Är alltid mer nervös när barnen sover hos min mamma (som bor på sjunde våningen) än när de sover hos sin farmor och farfar (som bor i villa) pga detta. 

3. Broar med vatten under.

Kan ju i sammanhanget tyckas vara den mest oskyldiga fobin, men det är faktiskt den som ställer till det mest för mig i min vardag. Väljer gärna att köra omvägar med bilen om jag vet att de rakaste vägen går över en bro med vatten under och när Björn och jag var i London förra året fick jag flera gånger något som faktiskt kan liknas vid panik när vi dagligen gick fram och tillbaka över alla broar över Themsen. Jag blev yr, kände mig snurrig och fick på allvar anstränga mig för att inte lägga mig ner i fosterställning mitt på gatan. Denna fobi är starkt sammanlänkad med min höjdskräck som också bara blir värre och värre för varje år.

/Rädd tjej_80

Föräldraledighet fas två

Långa promenader och öppna förskolan och sånt, fuck that shit.

Nu finns Paradise Hotel på play på TV3.

Mormor och jättebilen

Eftersom mamma bor inne i stan och inte har någon bil och vi inte fått vinterdäck ännu till vår bil, hyrde hon som sagt en bil så att vi skulle kunna åka och hämta hem mormor från sjukhuset. Men av någon underlig anledning var nästan alla bilar uthyrda och den enda hon fick tag i var en Volvo XC90. (Ni som inte vet hur den ser ut får googla). Den skulle vi sen försöka baxa in mormor i, mormor som knappt kan resa sig upp ur sängen utan hjälp eller gå utan rullator.

HAHAHAHAHAHA! 

Det var ju lite som att försöka hjälpa en helförlamad giraff upp i en lastbilshytt, och det slutade med att jag stod bakom mormor med ett fast grepp om henne i armhålorna bredvid den öppna bildörren (både hon och jag desperat skrattandes pga absurd situation) samtidigt som mamma jagade efter en busschaufför som råkade passera just då. Den stackars busschauffören fick sedan komma och lyfta in mormor i bilen. "Hur ska jag komma ut sen då?" undrade mormor lite matt sedan när vi hunnit köra en stund. "Äsch" svarade mamma, "det hjälper ju tyngdkraften till med. Jag knuffar väl bara ut dig".

Skruttigt

Min mormor är gammal och har blivit riktigt skruttig den senaste tiden. Så skruttig att hon förra veckan kollapsade hemma så många gånger att hon till slut fick åka ambulans till sjukhuset där hon sen blev inlagd.

Mamma och jag (och vår sidekick Frankie boy) hyrde därför en bil i söndags och åkte de knappa fyrtio milen till sjukhuset för att hälsa på mormor och sen hjälpa henne hem dagen därpå när hon skulle bli utskriven.Väl hemma i hennes lägenhet var vi sedan med på ett så kallat vårdmöte med representanter från hemtjänsten, rehab samt en sjuksköterska.

Mormor fick en rullator, en slags ställning över toaletten med handtag samt en rejäl pall att sitta på i duschen och så bestämde vi tillsammans med hemtjänsten att de ska besöka henne fyra gånger om dagen för att hjälpa henne med matlagning (värmning i mikro), handling, mediciner, hygien, städning och tvätt.

Mormor känner sig nöjd och trygg ("Och var snygg han var, han från rehab!") med den här lösningen och jag tänker att det är fint att våra skattepengar går till sånt här men att det verkligen är värdelöst att bli gammal.

Och så planerar jag redan för när jag kan åka och hälsa på mormor igen, för plötsligt känns det som att vi inte har så mycket tid kvar tillsammans.

Det här med att den äldre generationen ska bli gamla och skruttiga och så småningom dö, det är rent ut sagt för jävligt faktiskt.