söndag 31 januari 2010

Hej galenskap

Äsch, hela familjen överlevde. Det blev inte mer spännande än så. Dessvärre förlorade jag förståndet någonstans idag. Det kan ha varit på Ikea nånstans vid skrivbordshurtsarna, eller kanske på polismuseet vid polisbilen. Ska jag vara ärlig minns jag inte när jag hade det senast, det kan till och med vara så länge sen som nånstans i förra veckan.

Hursomhelst så blev det plågsamt uppenbart att jag tappat det när jag plötsligt upptäckte att jag slitit upp kartongen till hurtsen vi köpte idag, och satt och monterade den. På kvällen, efter världens jobbigaste dag. Innan barnen ens hade hunnit gå och lägga sig = asjobbig 2,5åring klättrandes över mig i ett försök att få "hjälpa till" med skruvdragaren.

Hur dum får man bli egentligen? Nu vill jag bara lägga mig i fosterställning och gråta. Och fanskapet till hurts står ofärdig mitt på vardagsrumsgolvet och hånar mig (tydligen var det inte så bra att hamra och banka just precis efter att en sjumånadersbebis somnat, så jag kan inte ens göra klart det) och låter precis som Hans i Robinson. Vuxenmobbing är precis vad det är. Fy fan.

Nej, nu får ni ursäkta mig, jag ska gå och dunka huvudet hårt i väggen tills jag faller ihop. Annars kanske jag kommer på något mer dumt att göra.

Familjesöndag hela dagen

Nu ska vi strax ut på familjeaktiviteter hela dagen. Först Ikea, sen polismuseet. Det ska bli så spännande att se hur många av oss som återvänder vid liv och vem som står som dagens segrare (den med minst blessyrer och frisyren mest intakt).

Den stora frågan är förstås om dagens vinnare i detta familjeäventyr blir en värdig vinnare eller inte.

lördag 30 januari 2010

Den ovärdigaste vinnaren av dem alla

Fy fan! Nu ska jag aldrig mer titta på Robinson. Igen.

Var det förresten någon mer som lade märke till att tv4 gjorde reklam för "En annan del av Köping" bara när Hasse var i bild? Ett sammanträffande? I think not!

(Är det någon som vet förresten när nästa säsong börjar?)

Varning för starka bilder


Charles fick tag i ett par solglasögon idag och förvandlades på bråkdelen av en sekund framför mina ögon till tjocke Mange från Flen som tycker att Göta Kanal 3 är en jävligt djup film, som aldrig frivilligt skulle läsa en bok - "för det är det bara kärringar och fjollor som gör" och som tycker att tubsockor till jeans från Coop och kavaj från Dressman är så uppklätt som det bara kan bli och duger gott till bröllop. Även ens eget.

Det var en fruktansvärt obehaglig upplevelse och han kommer inte få ha solglasögon igen så länge han bor under mitt tak. Dessutom kan vi härmed avsluta hela den här debatten gällande arv eller miljö, det handlar helt enkelt om huruvida man lyckats undvika solglasögon som dessa eller inte under sin uppväxt.

Ostadigt

Nu kan ni sluta vänta. Gustav har lyssnat på oss och startat sin egen blogg, den hittar ni här. Nu ska ni inte glömma bort mig och bara läsa hans blogg i fortsättningen, lova mig det.

Brr

Sådärja. Långpromenad i 16 jävla minusgrader avklarad. Min näsa har nu frusit ihop och jag har ingen känsel i kinderna.

Förlåt? Sa ni att jag verkade vara i desperat behov av att komma ut från lägenheten utan barn? Det förstår jag inte vad ni grundar det på.

fredag 29 januari 2010

Om när man låter autister skriva och publicera barnböcker





Fantastisk bok. Verkligen. Om man har någon slags autistisk störning det vill säga. Om ni inte har böjelser åt det hållet rekommenderar jag mindre detaljerade barnböcker för den som ska inhandla någon sådan. Som en telefonkatalog till exempel.





För jag kan inte påstå att jag själv tycker att det är så viktigt att 3 - 5-åringar vet vilket märke det är på polisens vapen. Om det inte är så att de ska köpa något på svarta marknaden så klart. Då kan det ju naturligtvis vara bra att ha vissa baskunskaper.



Till dessa baskunskaper räknas naturligtvis också att rånare brukar såga av sina hagelgevär. Tyvärr var det inte en mer beskrivande bild än så, man får inte veta några exakta mått. Men för den fyraåring som är lite händig är det bara att sätta igång och såga. Jajamänsan.

Julius älskar den här boken. Jag vet inte om jag ska oroa mig mest över han kommer få en potentiell framtida karriär som bankrånare eller ett eventuellt rainman-liv där han räknar tappade tandstickor på bråkdelen av en sekund.