Hej galenskap

Äsch, hela familjen överlevde. Det blev inte mer spännande än så. Dessvärre förlorade jag förståndet någonstans idag. Det kan ha varit på Ikea nånstans vid skrivbordshurtsarna, eller kanske på polismuseet vid polisbilen. Ska jag vara ärlig minns jag inte när jag hade det senast, det kan till och med vara så länge sen som nånstans i förra veckan.

Hursomhelst så blev det plågsamt uppenbart att jag tappat det när jag plötsligt upptäckte att jag slitit upp kartongen till hurtsen vi köpte idag, och satt och monterade den. På kvällen, efter världens jobbigaste dag. Innan barnen ens hade hunnit gå och lägga sig = asjobbig 2,5åring klättrandes över mig i ett försök att få "hjälpa till" med skruvdragaren.

Hur dum får man bli egentligen? Nu vill jag bara lägga mig i fosterställning och gråta. Och fanskapet till hurts står ofärdig mitt på vardagsrumsgolvet och hånar mig (tydligen var det inte så bra att hamra och banka just precis efter att en sjumånadersbebis somnat, så jag kan inte ens göra klart det) och låter precis som Hans i Robinson. Vuxenmobbing är precis vad det är. Fy fan.

Nej, nu får ni ursäkta mig, jag ska gå och dunka huvudet hårt i väggen tills jag faller ihop. Annars kanske jag kommer på något mer dumt att göra.