Men oroa er inte. Vi HAR koll. Typ.

Man ba går runt här hemma och fixar och plockar och så plötsligt ba whoa! Det ligger en freakkin bebis på golvet! Vems är det?

Nejrå, jag skojar bara. Jag vet såklart att det är min bebis. Jag kommer bara inte alltid ihåg att han finns.

För om vi ska vara riktigt ärliga så är väl vår numera stående replik varje gång vi ska nånstans, "Glöm inte Frank" kanske inte bara på skämt. Men det är mest på skämt.

Eller ganska mycket i alla fall.

Säkert trettio procent.

Lite orolig

Tydligen löper spädbarn under tre månader fem gånger så hög risk att drabbas av plötslig spädbarnsdöd om de samsover med föräldrarna i deras säng.

Men vad gör man då om man har en unge som nattetid vägrar sova någon annanstans än i vår säng (och då helst på sidan och med näsan djupt inborrad i mig, precis så som de inte bör sova)? Han bara tokvägrar sova i både spjälsängen och vagnen, den senare som han för övrigt sover alldeles utmärkt i dagtid men alltså skyr som pesten på natten.

Så små barn ska ju inte ens märka skillnad på dag och natt liksom.

Det känns inte jättekul, det gör det inte.

Man får vara glad för det lilla

Efter två veckor utan bebis i magen har jag nu gått från att se höggravid ut till bara tjock. Eventuellt lite gravid, men förmodligen bara tjock (jag skulle inte våga gratulera till någon tillökning i alla fall om jag bara var ytligt bekant med mig själv).

Så det är ju positivt antar jag. Att jag nu är tjock alltså.

Av och på

Det här med att vara nyförlöst, det är väl kanske inte mitt favorittillstånd om vi säger så.

Man har den sötaste och finaste lilla bebisen och man borde därför vara den gladaste pricken i världen, men ändå gråter man okontrollerat åt vad som helst när som helst. Det går liksom inte att styra.

Och min kropp är lika ambivalent den. Ena stunden känner jag mig så himla pigg och stark och inget gör ont och nästa stund smärtar det i snittet, huvudet värker och jag fryser och känner mig krasslig.

Såatte. Annars är allt bra antar jag. Tills jag börjar gråta igen.

"Testet går lättare om barnet sover"

Jag ba när jag fick kallelsen: "inga problem, det är min tredje unge jag kan sånt här".
Dök sedan upp med vaken, hungrig och nedbajsad unge.

10 minuter försent.

Han är här nu!

Säg hej till Frank. Han kom i måndags.




Helt plötsligt på morgonen låg han på mitt bröst och sov så sött.

Eller nej... Riktigt så var det kanske inte. Först stack de en jättespruta i min rygg, skar upp min mage med skalpell och grävde ut honom, sydde igen mig och proppade i mig en massa smärtstillande och lyfte över mig till en säng på BB.

Men NU ligger han så där fint på mitt bröst. Och släpper utan att röra en min de mest fruktansvärda fisar jag någonsin känt.

Frågor

1. Varför tippar jag inte omkull?
2. Är det här verkligen det bästa sättet naturen kunde komma på? Really?
3. Varför tippar jag inte omkull?