Dagens latmask

Medan alla andra (källa: Instagram och Facebook) har varit ute idag och njutit av vintersolen har vi stannat inne hela dagen för jag orkade inte dra på mig alla kläder som behövs för femton minusgrader.

Så vi bakade chokladbollar istället.

Det är minst lika bra för själen.




Är dock osäker på hur mycket d-vitaminer man får i sig av chokladbollar så just det låter jag vara osagt. D-vitaminer är säkert bara överskattade ändå.

Döden och jag

Den här galopperande magsjukan som härjar på jobbet, jag kom inte undan den. Inte den här gången.

Och trots att jag inte kräkts sen i natt har jag legat sängbunden hela dagen idag (jag är nog bara timmar ifrån liggsår nu) för jag HAR SÅ ONT I RYGGSLUTET! På riktigt alltså, det gör så himla himla ont. Jag tror eventuellt att det är mina njurar som kastat in handduken. Eventuellt är jag döende.

Att de bara är fem och tre år spelar ingen roll

Våra barn färgsorterar själva sin smutstvätt, hämtar glas ur skåpen och tar vatten ur kranen på egen hand när de är törstiga och byter cd-skivor efter smak som de poppar högt inne på sitt rum med stängd dörr.

Och trots att de gör mig så himla stolt blir jag ändå lite ledsen när jag inser hur stora och självständiga de är.

För snart flyttar de hemifrån.

Plötslig insikt

Jaaaaaahaaaa, så alla de här gångerna som jag somnat i soffan och sen vaknat efter en stund pga världens mest obehagliga kli i halsen har alltså berott på att jag snarkat.

Gölligt.

Fast alltså,

ni får ju gärna berätta att det ofta blir så när era ungar kräks. Och att det är helt normalt osv osv.

Om ni vill.

Sömn i egen säng istället för akuten - om jag själv får välja

När Charles hade kräkts för tredje gången i går kväll, i sin säng, såg jag att han var alldeles rödflammig på ena armen. Jag frågade Björn om det var den armen han hade dragit i för att försöka få Charles att komma mer upprätt och kräkas i bunken istället för att kräkas liggandes rakt ner i madrassen, men det var det inte. "Men han var alldeles rödflammig på hela överkroppen när jag duschade av honom efter att han kräkts första gången".

Så jag googlade "kräks och rödflammiga utslag" och ångrade mig genast. För det var än det ena, än det andra och inget av det var "sånt är normalt när barn kräks och du behöver inte bekymra dig om det", för såna svar får man ju aldrig.

Så jag smög in igen och lyste på det stackars sovande magsjuka barnet med ficklampa för att se om han var röd på fler ställen, men då hade all rodnad i stället gått ner.

Men istället för att ringa sjukvårdsupplysningen (som ALLTID säger att man ska åka in, oavsett om man ringer för att ungen nyst eller uppvisar stora mystiska bölder) så gick vi faktiskt och lade oss. För bara tanken på att åka in till barnakuten sent en fredagskväll för att höra att "det är helt normalt att man blir lite rödflammig efter att ha kräkts" efter att ha suttit sex timmar i ett jävligt obekvämt väntrum fick mig att lägga mig ner i inre fosterställning och vråla "NEJ JAG ORKAR INTE!".

Så vi struntade i det. Och ungen lever idag. Ibland måste man helt enkelt göra val här i livet och sen hoppas på det bästa.

Fredagsmys i vår familj

Igår inledde Charles helgen genom att kaskadkräkas i soffan. I vår tygsoffa. Hur man som småbarnsförälder kan vara så dum att man köper en tygsoffa övergår mitt förstånd, herregud som det är korkat. Jag är övertygad om att de har en deltidsanställd på kemtvätten som enbart avlönas med hjälp av det som vi betalar när vi kemtvättar våra sofföverdrag.
Och sen kräktes han en gång till i soffan. Och sen en gång till i sin säng. Och Björn och jag försökte desperat få honom att pricka en bunke, men försök få en kaskadkräkandes treåring att spy på bestsämd plats, försök ni bara.

I alla fall,  nu kommer övriga familjen gå runt resten av dagen och väntar på att börja kräkas. Det kommer bli en fin helg det här.