Bröllopsresa ftw!

Nu är vi på väg mot London. MOT LONDON! Barnfria, utan barn och bara vi.

Just nu är jag mest nyfiken på vårt hotell som erbjuder "gratis wi-fi och internet mot avgift". Lite som att bjuda på middag men att ta betalt för maten. Spännande!

Helt normalt

En morgon möttes jag av det här när jag kom in i barnens rum:




Det kändes enklast att inte fråga.

"Den som sa det han var det på nittonhundratalet!"

Julius har väldigt svårt att greppa det här med nittonhundratalet. Alltså nittonhundratalet! Fatta vad länge sen det var, minst trehundra år sen och levde du verkligen då mamma? Asså på RIKTIGT?

Jag har ännu inte vågat berätta för de där stora förvånade ögonen att när jag var barn fanns varken mobiltelefoner, iPads eller internet.

Eventuellt kommer hans huvud att implodera av den insikten.

Sockerfri dag

Det har gått jättebra för mig att undvika socker idag, för den som undrar.

Förutom de där sex- sju Ballerinakakorna jag tryckte i mig på kursen idag har jag faktiskt inte ätit något socker alls på hela dagen!

Hejdå sockret

På bröllopet åt jag precis vad jag ville och hur mycket jag ville, herregud det var ju ändå min bröllopsdag.

Dagen därpå fortsatte jag att äta precis vad jag ville och hur mycket jag ville, för herregud jag var ju trött och bakfull.

Och sen åt jag precis vad jag ville veckan därpå, och veckan därpå - utav bara farten alltså, och snart kommer jag förvandlas till en chokladbit om jag inte börjar skärpa till mig. Och det vill jag ju inte. Och inte vill jag ha kvar de här tre extra kilona som liksom bara tror att de är med i gänget och hör hemma här (FÖR DET GÖR NI INTE!) och inte visar några som helst tecken på att försvinna frivilligt.

Så idag har mitt nya liv börjat. Ett liv utan godis, kakor, glass, chips och marmeladsmörgåsar varje dag. Det kommer bli enkelt, det är jag övertygad om.

Ungefär som en heroinist på avgiftning. (Fast lite värre förstås, det är ju ändå socker vi talar om).

Heja mig!

Fem år i en blinkning

Alldeles nyss var den här killen bebis. Han ville inte somna om kvällarna om inte Björn eller jag stod dubbelvikta över hans spjälsäng och sjöng "Hjulen på bussen" medan han snurrade på vårt hår och sög på tummen.




Och sen medan jag stod där inne vid spjälsängen och rätade på ryggen (för att den inte plötsligt skulle gå av) måste jag ha råkat blinka. För nu går han sista året på förskolan, himlar med ögonen när jag påminner om varma tröjor, spöar mig i tv-spel, tycker att all okänd mat är äcklig, hittar på avancerade egna låtsasvärldar och spelar från och med idag fotboll.

I AIK. För att det var den enda klubb det där lilla envisa femårshjärtat kunde tänka sig att spela i.

Och eftermiddags sprang han in på Råsunda före en allsvensk match tillsammans ungefär 150 andra nervösa och spralliga femåringar inför 14 500 åskådare.

Själv grät jag en skvätt då för att man lätt gör det när barn är så där ofattbart söta.

Jag undrar vad som kommer hända nästa gång jag blinkar?

Kommunikationen och jag

Den här helgen är jag på kurs i kommunikation. Eller som jag kallar det, gruppterapi.

Hursomhelst, vi sitter i ring på stolar och pratar känslor och behov och försöker nå vårt innersta. Eller ja, jag försöker göra det i alla fall. Men tyvärr låg det ett öppnat paket Ballerina kladdkakor ute i köket, så ni förstår ju kanske att mina tankar vandrade iväg ibland.

Men bara ibland. På rasterna var jag fullt närvarande! (Då hade jag nämligen fri tillgång till kakorna).

Men kursen blir säkert mer givande i morgon, för jag åt upp sista kakan idag.