Resfeber deluxe

Nej men hörrni, vad håller jag på med? Åka till Amsterdam bara så där utan barnen. Jag är ju galen. Hur kunde jag tro att jag behövde vara ifrån dem några dagar? Jag kommer dö långsamt, en liten bit dag för dag.

Tänk om jag inte klarar mig hem igen? Tänk om något händer mig? De är ju så små, de kommer aldrig komma ihåg mig när de är vuxna. Björn, om det värsta skulle inträffa är det viktigt att du håller mitt minne levande. Jag vill att du berättar för barnen om mig: om hur snygg jag var, hur smart och rolig jag var. Om hur jag hade karaktär och bara åt nyttigt och aldrig godis, möjligtvis en liten mörk ekologisk chokladbit om jag var riktigt riktigt sugen. Om hur jag varje månad skänkte hälften av alla mina pengar till föräldralösa barn i Djursholm. Att jag aldrig slog ihjäl myggor, getingar eller myror. Att jag istället hjälpte dem ut om de råkat irrat in sig hemma hos oss. Jag vill att du berättar att jag tränade ofta, att det var viktigt för mig att hålla mig i form och leva sunt. Att jag alltid vårdade mitt språk och aldrig svor värre eder än vad som sägs i Astrid Lindgren-böcker.

Men du behöver inte överdriva och måla upp mig som ett helgon, det är ok att berätta att jag ibland faktiskt hoppade över ett träningspass om jag hade feber till exempel. Eller att jag ibland föll till föga och gick med på att äta pizza till middag (dock enbart hemgjord sådan tillagad på ekologiska råvaror).

Men framför allt vill jag att du berättar för dem hur mycket jag älskar dem. Att de är det finaste, underbaraste och bästa som nånsin hänt oss.

Äsch, jag kanske borde stanna hemma istället? Strunt i Amsterdam liksom, hur kul kan det vara där en helg?