Alla som tycker att det är asjobbigt med skrikande trotsiga ungar som absolut måste ta med sig en stor jävla trädgren in i lägenheten från parken och som sen vägrar att gå på toaletten trots att man ser att de är så kissnödiga att de inte kan stå stilla och som istället klappar till sin lillebror rakt i ansiktet så att denne börjar skrika värre än ett flyglarm, alla de är dåliga föräldrar. De är jättedåliga som fantiserar om att bara lämna ungjävlarna där i hallen och ta första bästa plan till Mauritius och lägga sig på stranden och dricka ett dekadent antal många drinkar (oklart dock hur resan ska finansieras och hur man ska hinna fixa bikinilinjen samt få smalare och mer vältränad kropp på resan dit, men vad fan. Fantasier brukar inte vara så kinkiga med det logiska). Och framförallt är de dåliga föräldrar som skriver om det i sin blogg istället för att berätta hur förtjusande söta deras barn var när de kladdade med lunchen - inte för att det egentligen är intressant för nån annan, men det är ju så man visar att man älskar sina barn.
Själv hittade jag ett nytt användningssätt för Charles nya cykelvagn i morse: nämligen som bur. Det är perfekt, man bara slänger in ungarna där och sen får man äta frukost i fred. Ingen som rycker i morgonrocken, ingen som tuggar upp fjärrkontroller. Bättre kan det inte bli.
Jag borde kanske ha tänkt mig för innan jag skaffade barn? Herregud, två stycken hann jag sätta till världen innan jag plötsligt förstod att jag inte var lämplig som förälder. Tänk så det kan gå!
