Ett jättelångt inlägg om vantar

Jag har lite svårt att behålla vantar. Och med lite svårt menar jag jävligt omöjligt.

För nåt år sen fick jag jättefina skinnhandskar i julklapp av Björn. Jag var väl glad i säkert en två, tre veckor innan jag tappade bort dem. Sen fick jag så dåligt samvete för att jag varit så slarvig, så jag köpte ett nytt par likadana (och de var inte billiga). Hursomhelst, dagen därpå, tappade jag ena handsken.

Sen gav jag upp. Det är liksom inte meningen att jag ska ha fina handskar.

Den här vintern har jag därför gått runt med ett par stickade billiga tumvantar. Som jag tappade den ena av i London. Så när jag kom hem rotade jag fram ett par av Björns gamla trasiga vantar som jag lånat för att inte frysa innan jag hunnit köpa ett par nya vantar. Men problemet är att jag är lite för kräsen, jag hittar liksom inget nytt som jag vill ha.

Och igår tappade jag naturligtvis den ena av Björns vantar också. Så nu har jag en svart damvante (den jag inte tappade i London) på ena handen och en stor, ful, trasig och grå herrvante på andra handen.

För det är ju så himla mycket snyggare än de vantar jag sett i affärerna. Jajamänsan. Det ser inte alls fattigt ut eller så.