Ena sekunden var de i full färd med att döda varandra. Nästa sekund blev det alldeles tyst. Som att nån tryckte på en knapp ungefär. Tystnaden kändes ljuvlig, så jag trampade på. Varför riskera att oljudet skulle börja igen liksom?När vi kom hem möttes jag av den här synen. Två däckade kombattanter med hängande huvuden och lite saliv i mungipan. Gud så praktiskt. Om de inte verkar trötta nästa gång vi ska cykla nånstans funderar jag på att ha med lite sprit och ge dem. Däckade som däckade liksom.
