Fler tankar kring barnuppfostran

Charles vaknar flera gånger varje natt. Vissa nätter en gång i timmen hela natten igenom, andra nätter bara en eller två gånger.

Varje gång han gör det måste någon av oss snabbt som sjutton kasta av sig det varma och sköna täcket och ge sig ut i kylan, hasta bort till spjälsängen i barnens rum och stå där och gunga sängen (som står på vyssanlull-fötter) som en annan idiot med kuddmärken i ansiktet i minst fem minuter. Sen får man lomma tillbaka till sängen igen, som naturligtvis hunnit bli kall eftersom man inte hade tid att lägga tillbaka täcket när man sprang upp tidigare, och försöka somna om igen, fort som fan. För man vet liksom aldrig när han vaknar igen nästa gång.

Och så håller det på, natt efter natt efter natt. Men igår kväll fick jag en idé, en snilleblixt skulle vi kunna kalla det. Vi kan ju lära Julius att sköta det där om nätterna! Det är ju faktiskt mer praktiskt att han gör det eftersom att barnen delar rum. Det blir inte så långt för honom att springa då menar jag.

Glad i hågen lade jag fram den briljanta idé för Björn. Som naturligtvis sköt ner den på en gång. Han malde på en massa tramsigheter om att det faktiskt är viktigare att Julius får sova ordentligt om nätterna, att han är alldeles för liten för det ansvaret och yada yada yada.

Jag blir så himla trött på Björn och alla hans mesigheter när det gäller barnen. Om han får sin vilja igenom kommer de inte ens att kunna torka sig i rumpan själva när de fyller tjugo bara för att vi har klemat bort dem så mycket. Vi borde verkligen ha pratat igenom det här med barnuppfostran och sånt innan vi skaffade barn, hade jag vetat att han skulle vara en sån här tramsig tönt vet jag inte riktigt om jag hade gått med på att skaffa några med honom.

(Förresten fattar jag inte vad han menar med att det är viktigare för Julius att få sova ostört om nätterna, det är ju inte han som behöver sin skönhetssömn direkt. Det är ju jag som åldras skrämmande fort nu för tiden. Det är ju jag som behöver sova mest i den här familjen).