Att vara precis fyllda åtta,

är som att vara en väldigt liten tonåring. Det är ständiga raseriutbrott, skrik och gap men också en väldig integritet och ansvarstagande (på egna villkor). Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera allting och jag är ibland rädd att jag ställer lite för höga krav på honom.

Men att inte slarva bort jackan/tröjan/valfri kroppsdel tre till fem gånger i veckan kan väl inte vara allt för hårt? Eller? Jag tycker också gott att man kan hjälpa till att dammsuga golvet i sitt eget rum nån gång i halvåret, eller hjälpa till att steka falukorv när jag är tokstressad och står precis bredvid och hackar grönsaker samtidigt som jag plockar ur diskmaskinen hindrar Frank från att stoppa in leksaker i diskmaskinen vattnar döende blommor kokar pasta.

Av skriken att döma varje gång jag bett om just de sakerna är vi dock inte helt överens om detta. Men å andra sidan är vi inte heller överens om att tänderna måste borstas varje dag (och TVÅ gånger dessutom!) eller att man behöver ha jacka på sig om det är duggregn och åtta grader ute så jag vet inte om det är så mycket att bry sig om faktiskt.

Jag önskar bara att det inte var så jävla bökigt att vara förälder. Jag önskar att man faktiskt visste allting och inte bara låtsades som att man gjorde det. Och så önskar jag att mina barn skulle lyssna så där lydigt på mig som barnen i Sjunde himlen gör  - dock utan att jag behövde skaffa fula kläder och skaffa ytterligare minst tio barn med en pastor (jag är ju inte ens troende liksom).