Men alltså herregud kan jag bara sluta vara så jävla NEUROTISK när det gäller vissa saker? Som typ vabb. Mest vabb. Alltid vabb.
Jag är tamejfan aldrig avslappnad när det gäller det. Är ni det? Eller lider ni också av duktig idiot-syndromet?
Som nu till exempel när Frank har varit sjuk i ett par dagar. Han har haft feber och i princip bara levt på välling. Idag har han varit piggare och ätit för första gången, men kraschade på kvällen och blev kinkig och grinig och febern ligger irriterande nog preciiiis på gränsen till vad som räknas som feber. Så som den duktiga idiot som jag uppenbarligen är har jag nu två alternativ:
1. Låta honom gå till förskolan i morgon och ha apdåligt samvete över att jag förmodligen skickat tillbaka honom för tidigt
2. Stanna hemma och ha apdåligt samvete över att jag sviker mina kollegor genom att förmodligen ha stannat hemma i onödan (onödan = allt som inte involverar minst 38,5 graders feber).
Bonusångest: pengar as in förlorad inkomst samt ständigt dåligt samvete på jobbet över att jag tar hälften av vabben och Björn inte tar allt.
VARFÖR ÄR JAG PÅ DET HÄR VISET?!
Finns det stödgrupper?
3 kommentarer:
Precis samma känsla här, får alltid dåligt samvete av vabbning trots att maken tar merparten (har varit väldigt förskonade den här vintern, taiträdubbeljinxosv). Kul att du är tillbaka btw!
Hatar VAB - det dåliga samvetet mot jobbet och mot maken som är sååå snäll och ofta löser problemet.
Kära mammor!
Den dagen barnen är stora kommer ni troligtvis att ha mer ont i samvetet över barnen än arbetskamraterna, dem kan man byta ut men inte barnen så ta ett gott råd och vabba med tanken att de är de små som behöver sina föräldrar och ett jobb är bara ett jobb.
Kram och god bättring:)
Skicka en kommentar