Vi är på landet och och det finns ingen annanstans på jorden som jag hellre skulle vilja vara på just nu. Solen skiner varje dag, vi badar i fina och rena små sjöar och äter alla måltider ute på verandan. Kvällarna är ljumma och vi sitter ute tills vi vi går för att vi vill titta på tv, ingen behöver gå in för att det är kallt eller myggigt. Vi äter körsbär direkt från träden så att läpparna blir alldeles mörkröda eller så gör vi paj på dem och äter med grädde till. Allt är perfekt.
Och samtidigt inte. Jag är stor och tung och otymplig och har kortare stubin än jag nånsin haft i hela mitt liv. Jag blir så rosenrasande arg på barnen flera gånger om dagen, både för små och stora saker och jag tänker ibland att jag nog kanske inte borde vara mamma och att jag särskilt inte borde skaffa detta tredje barn. Jag har liksom inte tillräckligt med tålamod. Björn och jag tjafsar ibland också för att det sliter med värmen och skrikiga och trotsiga barn och vissa stunder vill jag bara gömma mig i en garderob och gråta och tycka synd om mig själv.
Jag oroar mig för pengar också. Jag har inte fått alla papper från försäkringskassan ännu och jag går snart på föräldraledighet. Jag vet inte om jag får några pengar alls nästa månad och vi har sagt att vi ska hålla i pengarna hårt den här månaden, men det är semester och de bara liksom glider oss ur händerna på glass och kakor och badleksaker. Det är dyrt att ha semester.
Och samtidigt är allt som sagt perfekt.
4 kommentarer:
Fin blogg! Blir bara lite orolig över att Elsa fortfarande står på väntelista till Hagabergsgården :-) Nä, men seriöst...håll ut. Jag har inget bättre råd.
Å vad jag känner igen mig. Minus den stora magen och tredje barnet på väg. Men det andra. Perfekt sommar, att vara precis där man vill med dom man vill å ena sidan. Å andra sidan barn som turas om att bryta ihop i parti och minut, dåliga samvetet för att man inte orkar parera alla utbrott på något bra sätt. Det blir liksom värre mot den idylliska bakgrunden på något vis, ungefär som när man ligger inne och är sjuk på en riktigt vacker dag.
Men å vad det hjälper att läsa sånt här, att man inte är ensam om de här känslorna. Det är apjobbigt det här småbarnslivet ibland, och alldeles alldeles underbart på samma gång. Jag skickar ut en mental handhållning och nynnar We shall overcome... Kram!
Du låter väldigt mänsklig, tycker jag. Vem blir inte galen på sina ungar ibland?
Men snälla du...du är helt normal. Alltså...jag kommer ihåg att jag nästan hatade mina barn ibland när dom inte gjorde annat än bråkade och slogs. Nu är dom vuxna och den känslan är borta:)))
Skicka en kommentar