Först blev jag irriterad på mig själv, men sen bestämde jag mig för att inte vara så hård mot mig själv. Jag har ju ändå haft körtkortet i två år nu så det VAR VÄL PÅ TIDEN ATT JAG TAPPADE BORT DET DÄR JÄVLA SKITKORTET!
Andra saker jag tappat bort senaste året: hemnycklar, bilnyckel, tålamodet med mig själv.
Saker jag tappat bort överhuvudtaget: hemnycklar, plånböcker, handskar, biblioteksböcker och sa jag plånböcker?
5 kommentarer:
Jag tappade bort en tjocktröja en gång och det var borta i över ett år. Annars tappar jag bort betalkortet och legget hela tiden också, till min sambos stora förtret. KAN ju ha tappat bort kortet till vårt gemensamma konto också. Hrm.
Undrar hur mycket tid man spenderar i sitt liv med att LETA efter saker hemma, egentligen?
Gör som jag; avsätt två timmar/vecka åt att bara leta lite planlöst. Man hittar jättemycket!
Åh, jag är precis likadan! Suck!
Men skönt att du hittat det nu igen! =)
jag sörjer för er skull, att ni är lika tankspridda alltså. Och Damen - planlöst letande! Hahahahaha! Det var bland det roligaste jag hört. Roligaste och mest GENIALA!
Planlöst letande låter genialiskt! Man får liksom inte visa sig för engagerad, då kommer grejerna aldrig fram. Lite hard to get, oh nej jag står bara här vid evergrowing pappershögen på köksbordet för att jag vill se hur den mår.
Jag vet inte hur många gånger jag spärrat mina kort bara för att hitta hela plånboken nån timme senare.
Sen är jag ju ärligt en jäkla sopa på att plocka av mig smycken i farten och lägga på bra ställen. Jag försöker hårt att bara lägga dom på tre ställen, köksfläkten, vid tangentbordet och lilla skålen i badrummet.
Värsta ångesten ever var när jag lånat min mammas pride and joy-ring för en nyårsbal. Stoor ring med diamanter, som hon fick när hon födde brorsan. Den tog jag aktsamt av mig för att inte få tvål på den när jag tvättade händerna. Sen gick jag därifrån. Det tog väl iaf nån timme innan det slog mig att jag inte hade den längre. Efter vilt letande frågade jag i baren. Och nån oerhört vänlig själ hade lämnat in den. Bartendeen sa att min ångest identifierade mig som borttapparen. Herregud, mamma hade ju, med rätt, förskjutit mig om den varit borta. Jag har fortfarande, 15år senare, inte berättat det här för mamma :)
Skicka en kommentar