Innan jag fick barn var jag väldigt övertygad om min egen förträfflighet som förälder och hur jag minsann aldrig någonsin skulle välja den enkla vägen om det innebar något som var mindre bra.
Så den barnlösa versionen av mig är naturligtvis skitförbannad på dagens mig. För när jag kommer hem klockan fyra med mina aströtta barn en vardag i november när det inte ens var ljust mitt på dagen och de bara skriker och slåss och bråkar och gråter för att de är så trötta trötta trötta, ja då parkerar jag dem i soffan. Och så sitter de där och tittar på tv, först tillsammans med mig, och sedan medan jag lagar mat och sedan efter att de ätit. Och de orkar inget annat, de orkar knappt det, men ändå känns det fel att de tittar på tv så himla många timmar per dag.
Det skulle vara bättre om de istället slog ihjäl varandra inne på deras rum medan jag lagade maten, eftersom att banka på sin bror för att han sagt eller inte sagt något måste ju vara så himla mycket bättre än tv. Tycker i alla mitt barnlösa jag (och Hugo Lagercrantz).
Så förlåt, förlåt för att jag inte orkade vara så där pretto och principfast som förälder.
11 kommentarer:
Dämpa förlåt orden och så säger du heeej kompiiis!! till alla oss andra som tänkte som du innan barnen men som nu lever i verkligheten med barnen :)
Håller med Tjillevipp morsan. Och jag skulle aldrig, aldrig skrika på mina barn.
Idag har jag skrikit på mina tonåringar så att tapeterna, hos grannen, krullade sig. Joråsåatt.
Alltså. Man är väl aldrig så bra föräldrar som innan man fått barn.
Det låter mänskligt. Och som "good enough parenting" som en känd amerikans barnpsykolog vurmade för som jag inte minns namnet på just nu för att min hjärnaärkonstig..
Jag är för övrigt imponerad över att du sitter med en stund framför TV:n med barnen. Tycker jag är hurbrasomhelst.
Håller med alla andra, du är mänsklig o den allra bästa mamman till dina barn!
Kram Annica
Det är så himla lätt att stå utanför och säga saker. Jag tycker du är bra.
Min dotter fick till och med äta framför TV:n idag.... Det hade jag inte tänkt mig för fem år sedan!
Inte ens efter första barnet fattade jag hur det kunde vara. Hon var en sällsamt stillsam sort, och sade jag till henne att inte krypa upp i öppna spisen så kröp hon inte upp i öppna spisen. Så när kompisarnas ungar gick alla på nerverna tänkte jag "Varför säger dom inte till ungarna...?" Nåväl, sedan fick jag nästa barn som var mer av den (upp)stutsiga och initiativrika sorten och jag skämdes rätt rejält för mina ett-barns-tankar.
Jag har 2 principer kvar sedan tiden innan barn. 1) Jag bantar inte. 2) Jag slår inte mina barn. Men för övrigt... gone with the wind! Och tänk, de har vuxit upp och går att ha i möblerade rum, de går på toan och de sover på natten :-) De till och med äter med gaffel och kniv när så behövs :-)
Haha. Inser att jag nog antagligen kommer göra samma om jag får barn. Ser dock iofs inget jättestort fel i det. Kan dock bero på att jag är arbetsskadad, ehum.
Och jag var säker på att jag minsann inte skulle ha en "nappunge". Första barnet fick napp efter fem dagar, och där satt den sen i tre år drygt ;-)
Skicka en kommentar