Vadå "kommer på julafton?" Vad snackar ni om?

I morse var Charles helt otröstlig när han fick höra att tomten inte skulle komma idag. Stora stora tårar trillade ner för kinderna och han klamrade sig fast i min famn och snyftade högljutt i mitt öra. "Men tomten kommer visst idag, det är ju SNÖ UTE!"

Det kommer nog bli en lång december i år för hans del.

En dålig förälders bekännelse

Innan jag fick barn var jag väldigt övertygad om min egen förträfflighet som förälder och hur jag minsann aldrig någonsin skulle välja den enkla vägen om det innebar något som var mindre bra.

Så den barnlösa versionen av mig är naturligtvis skitförbannad på dagens mig. För när jag kommer hem klockan fyra med mina aströtta barn en vardag i november när det inte ens var ljust mitt på dagen och de bara skriker och slåss och bråkar och gråter för att de är så trötta trötta trötta, ja då parkerar jag dem i soffan. Och så sitter de där och tittar på tv, först tillsammans med mig, och sedan medan jag lagar mat och sedan efter att de ätit. Och de orkar inget annat, de orkar knappt det, men ändå känns det fel att de tittar på tv så himla många timmar per dag.

Det skulle vara bättre om de istället slog ihjäl varandra inne på deras rum medan jag lagade maten, eftersom att banka på sin bror för att han sagt eller inte sagt något måste ju vara så himla mycket bättre än tv. Tycker i alla mitt barnlösa jag (och Hugo Lagercrantz).

Så förlåt, förlåt för att jag inte orkade vara så där pretto och principfast som förälder.

Mörkret

Det här med att jag körde vilse i mörkret igår måste vi prata lite mer om. Fattar ni hur jävla mörkt det är ute på landet där det inte finns gatubelysning? Eller hus där det lyser i fönstrena? DET ÄR SÅ SJUKT JÄVLA MÖRKT! Och när man är ensam i bilen och man inte har GPS annat än i mobilen och man inte hittar och man ska köra på små små grusvägar, alltsåherrejävlagud vad svårt allt är då! Eftersom det var så mörkt såg jag inte avtagsvägarna och körde därför fel hela hela tiden och det var dimmigt och skogen bara absolut kryllade av zombies.

Det var inte så roligt.


Mvh mörkrädd

I korthet

Den här helgen har jag bland annat kört vilse i mörkret, backat på något i skogen som eventuellt var en död styckad människa i plastpåsar (eller bara något slags skogsavfall i påsar), promenerat jättejättejättelångt i dimma och diskat sjuttioelvatusen uppsättningar av glas, tallrikar och porslin.

Så ni förstår kanske att jag inte hunnit blogga. Och nu, nu är jag alldeles för trött. Så vi får helt enkelt prata en annan dag, hejdå!

Alltså egentligen borde jag ju sova nu, inte blogga

Jag älskar Historieätarna på SVT. Men så är jag också en sucker för såna där populärvetenskapliga program à la Fredrik Lindström. Dock är jag lite oroad över att Erik och Lotta tycks komma så himla bra överens och att de ser så förtroliga ut, är det nån mer än jag som tänkt på det? Han glömmer väl inte att han är gift med Martina?

Herregud, att man ska behöva oroa sig för allt.

På tal om någonting helt annat, vad sägs om att vi leker lite riktig blogg här ett tag? Ge mig era önskerubriker här så skriver jag de bästa nu i helgen. Ok?

Längtan

Jag längtar så mycket efter att få åka till landet nu så att jag kan DÖ. På riktigt alltså. Jag älskar det där stället som om det vore mitt tredje barn. Ett barn som inte slåss med sina syskon, skriker eller tvingar mig att kliva upp tidigt om morgnarna.

Hursomhelst, vi ska åka dit i övermorgon tackgodegudfördet. Så att jag slipper dö menar jag.

Avblås skallgången

Ok. Körkortet är upphittat. Tydligen stannar såna här grejer där man senast lade dem.

I det här fallet på apoteket. Och det var ju synd, för det hade varit så himla mycket smidigare om plånboken hade varit det senaste stället jag lade det på.