Jag blev alldeles till mig av lycka när jag upptäckte det alldeles nyss. Allt man behöver göra är tydligen att ha det här som status på facebook:
Om du är förälder till de finaste barnen på jorden, kopiera då denna status och låt oss på det sättet ge våra barn det erkännandet de behöver! Jag älskar mina barn ♥ De är kanske inte perfekta, och de har säkert gjort sina fel. Men de är mina för alltid! Och jag älskar dom villkorslöst. ♥
Det är nästan lika bra som att starta en facebookgrupp. Men bara nästan.
9 kommentarer:
Jag är på. Nu ska jag gå in och väcka Nisse och visa honom min statusuppdatering, sen ska jag inte lyfta ett finger mer i det här moderskapet. Ever!
vad bra att du kan stilla ditt samvete. du kommer aldrig mer behöva visa eller tala om för kidsen att du ens bryr dig om dem. du har ju haft det som "status" en gång i tiden. Skriv ut och rama in så att beviset finns den dagen de gnäller över fel färg på ballonger och fula gympadojer.
Så. Nu har jag läst hela din blogg, från början. Nu är jag stammis här. Hej.
Å jag oxå! (statusrad FB och stammis) Kram!
Tror du man kan göra nån sån där status för sin man också? Fy fan så jävla smidigt det hade varit. I love fejjan. Inte bara får man reda på att det är fredag på fredagar. Nu även detta smidiga sätt att visa sin uppskattning för sina barn.
Nu hänger inte jag på facebook...men jag älskar mina kids ändå =)
Visst är det härligt med internet, det kan liksom sköta ens liv :-)Det är bara att klicka i lite rutor, och ställa in lite här och där, och hoppsan hejsan så är det grejjat! Själv hamnade jag ju både i NZ, och fick en man på köpet, allt tack vare den kära gamla webben.
Hahaha, ni är roliga!
Sofie, blev Nisse glad när han läste din status? Kände han sig erkänd?
Emma, smart idé. Man vill ju inte behöva upprepa statusen liksom.
PGW och Catarina, åh vad ni är välkomna!
Finnpajsaren, hahahaha! Ja, sjukt smidigt. Så himla tramsigt att behöva bekräfta varandra hela tiden med en massa mesigt "jag älskar dig". jag ska skriva det nu på en gång och hoppas att Björn ser det.
Gafflan: Är du verkligen helt säker på det? ;-)
Whitelady7: Vad spännande! Hur länge har du bott där nu? Är dina barn tvåspråkiga?
Har bott här i lite mer än 6 år nu. Mina 2 svenska barn (rätt så vuxna nu) bor i Sverige, så de är 2-språkiga, men Lilleman som är född här, pratar bara engelska än så länge. Han kan säga salamipuss på svenska, väldigt användbart! Mannen är kiwi, så vi pratar bara engelska hemma. Mannen kan ett svenskt ord med, getarsle :-) Så konversationen blir lite skum om den ska föras på svenska :-)
Skicka en kommentar