Idag, bara sådär, gick Charles in i den härliga fasen präglad av separationsångest. Han gallskriker så fort jag ens tänker tanken på att gå ut ur rummet, så hela dagen idag har jag haft en vrålande hasande unge i hasorna.
Plötsligt tänker jag att jag kanske ska stanna lite längre i London än bara över helgen.
3 kommentarer:
Separationsångest, det säger dom bara för att vi ska tycka synd om dom.
Fiselotte påstår också att hon är hungrig varje gång jag ens tänker på att äta en bit mat själv. Å det vet jag är ljug, för det tänker jag hela tiden.
De är helt galna när de är så där små, nästan lite läskiga. Som att de har ett sjätte sinne som gör att de vaknar så fort man satt sig vid bordet och lyft första gaffeln mot munnen. Och det är klart att det inte handlar om att de är hungriga - nej det är ju helt klart bara för att jävlas.
He, he, de är lite roliga de där små. När jag var i början av de 20 satt jag barnvakt regelbundet till några bekanta. Lille killen var ca 15 månader. Ganska snart förknippade han min ankomst=mamma går. Så fort han fick syn på mig började han stortjuta och stampade hysteriskt på stället. Men tjena, vad poppis jag kände mig. MEN, så fort mamma försvunnit ut genom dörren var allt idel leenden och frid och fröjd. Tror det är någon slags "maktövermamma" de vill etablera. ;-)
Skicka en kommentar