Hipp hipp hurra!

Det blev fest igår ändå, trots våra ihärdiga ansträngningar att inte hinna. En timme innan gästerna kom satt jag i soffan och svor och försökte sätta in foton i motsträviga ramar och sen spika upp dem på väggen. Jag hade inte duschat, inte gjort några snittar, och inte letat reda på ett par hela strumpbyxor. Men det var viktigt att ramarna kom upp. Jävligt viktigt tydligen. Så viktigt att när gästerna väl kom var hela väggen ovanför soffan full av foton i ramar som alldeles snett och jag var visserligen duschad och påklädd men väldigt ofixad i håret. Det gäller att prioritera.

Och idag, idag fyller jag 30 år. Har ni hört något så galet? Alldeles nyss var jag ju 19. Eller åtminstone 25. Eller 43, om man ser till livsstilen. Men 30 känns alldeles uppåt väggarna. Det vet jag inte riktigt hur jag ska hantera. Jag får nog gå en kurs eller så. Det kan säkert kommunen ordna (de tycks ju gilla att ordna kurser för sina invånare), en kurs där vi sitter i ring och talar om våra känslor och den skäggiga manliga kursledaren uppmanar oss att vara oss själva och omfamna vår ålder. Ja, det får jag nog ta och kolla upp i morgon. Eller så fortsätter jag låtsas vara 29 år. Det funkar nog också. Åtminstone fram till pensionen.