Bra föräldrar

Nej, det är verkligen inte så illa att vi hela tiden glömmer bort att ge Charles hans d-droppar. Och det är verkligen inte så illa att vi till och med gjort en jävla signeringslista för att komma ihåg och ändå glömmer bort att ge honom det hälften av dagarna.

Verkligen inte. Jag menar, hur skulle det se ut?

När man inte gör så genomtänkta val

Idag är vi inte så lite självmordsbenägna. Vi har redan varit på Ica Maxi och veckohandlat och snart ska vi åka till Babyland.

En söndag. En lönehelg.

Om ni inte hör något mer från mig vet ni varför.

Planering inför middagen

Om man är så dum att man har köpt färska räkor till middag när man har en 2,5-åring som älskar det och kräver att man ska skala fem stycken i minuten kan man ändå rädda kvällen.

Gem ungen 3 stora kanelbullar, en tårtbit och en kaka ungefär två timmar innan middagen. Sen behöver du skala högst tre räkor till honom (eller henne). Funkar skitbra.

Det finns ju såklart vissa oönskade bieffekter, såsom en sockerhög galen dvärgliknande varelse som far runt runt runt oavbrutet i tre timmar och smäller i varenda jävla dörr som finns i lägenheten, men det får man ta. Skala räkor är ju ändå ganska jobbigt.

Väderleksrapport

Det är så jävla rått och fuktigt ute att man fryser bara man ens tänker tanken på att gå ut. Det är inte direkt som den där iskalla kylan som man kan klä sig varm mot. För att inte tala om hur blött, slaskigt och grådaskigt det är på marken.

Äntligen. Fy fan vad jag har längtat! Känner ni också vårkänslor hörrni?

Det som göms i överfullt skåp kommer fram till slut

Men vad fan. Kolla vad jag hittade! En ny soda stream-patron som har legat här hemma hela tiden.



Då hade jag ju inte behövt hälla i mig hela den här boxen de senaste dagarna. Jag måste ju säga att jag föredrar vatten när man är riktigt törstig. Och direkt på morgonen. Men då kan jag alltså återgå till det igen. Skönt.

Rekommenderas

Vi provade något nytt ikväll: att betala räkningarna efter att ha druckit ett glas vin eller två vardera innan. Jävlar vad vi fick pengar över den här månaden. Mycket bra metod, det ska vi prova igen nästa månad.

När jag skrämmer mig själv

Jag skulle köpa färg att färga ögonbrynen med häromdagen och råkade ta fel förpackning. Vax av något slag. Vadå, alla kartonger var rosa och hängde på samma ställe - måste man läsa på kartongen också för att kolla att man får rätt grej? Verkar ju hur bökigt som helst.

Hursomhelst, nu har jag den här lilla kartongen med vax hemma. Och några sjuhelvetes tvångstankar om att jag ska ta och vaxa bort mina ögonbryn. Fattar ni hur galen jag skulle se ut då? Ungefär lika galen som alla andra som av någon anledning tar bort ögonbrynen. Tvångströjan nästa.

Och ändå kan jag knappt tänka på något annat här hemma. Det gör mig rädd. Varför har jag inte slängt kartongen ännu? Hur galen har jag blivit egentligen?

Annars måste jag säga att det är så jävla givande att vara hemma och vara föräldraledig. Att fundera över svåra saker som vilken burkmat man ska värma den här lunchen och hur länge till blöjorna i paketet kommer att räcka. Så intellektuellt stimulerande. Verkligen. Jag håller inte alls på att förlora förståndet.



Hur lång tid tror ni det tar för ett par ögonbryn att växa ut igen?

När de är kompetenta på kommunen

Tydligen ska ansökan om dagis - förlåt föööörskola - till hösten vara inlämnad före första mars. Det är nu på måndag. Inte många dagar kvar alltså. Eftersom jag tycker att det är dumt att göra saker i förväg har jag sparat det här tills nu. Så igår ringde jag till kommunen för att fråga den som är ansvarig om jag behöver hålla på och tramsa med andrahandsalternativ eller om jag bara kan skriva namnet på Julius dagis och ta för givet att Charles kommer in med hjälp av syskonförtur.

Jag: Hej, jag vill prata med den som är ansvarig för dagisansökningar.

Kvinna i växeln: Hon är på kurs hela veckan och är tillbaka på måndag.

Jag: Jaha, finns det någon annan jag kan tala med då för det här ska vara klart INNAN måndag.

Kvinna i växeln: Nej, det är bara hon som har hand om det här. Hon är tillbaka på måndag.

Jag: Ja, men det ska ju vara klart INNAN dess. Menar du att jag inte kan ansöka om dagisplats för mitt barn till hösten?

Kvinna i växeln: Du kan ringa henne på måndag.


Undrar om det är ett anställningskrav eller om det är frivilligt att lobotomeras innan man börjar jobba för kommunen.

Charles kan verkligen inte klockan

Charles har en minst sagt irriterande ovana att vakna kring fem varje morgon. Trots att vi har försökt tala om för honom att det är natt då envisas han med att gå upp. Så nu försöker vi hålla honom vaken en halvtimme längre varje kväll i hopp om att han ska vakna halv sex istället.

Synd bara att han inte förstår hur vi tänker. Han gör nämligen tvärtom, och vaknar halv fem istället. Jävla skitunge.

Så istället för att sova mer är han alltså vaken en hel timme extra varje dygn. Det här måste vi lösa på något sätt, man skaffar ju inte barn för att umgås med dem liksom.

Ikväll loggar jag ut

Jag tar en liten paus hörrni, bara för idag. Vi har begravt min farmor idag och det var en jättefin och känslosam begravning. Men jag är ganska trött nu och vill bara kramas med mina barn och Björn resten av kvällen.

Ta en liten paus ni med, bara tio minuter eller så och ring nån ni håller av men kanske inte pratar så mycket med. Farmor, morfar eller kanske pappa. Bara ring och småprata lite om vädret och visa att ni finns där. Jag lovar att ni inte ångrar er.

Vi ses i morgon igen, puss på er.

Att han aldrig lär sig

Det är ju ändå Björns födelsedag så jag sitter här i soffan bredvid honom när han tittar på fotboll. Det häpnadsväckande är att han hela tiden envisas med att kommentera det som händer på tv:n och frågar mig exalterat efter att det hänt häftiga grejer om jag såg det. Klart som fan att jag inte såg det. Jag tittar inte en sekund på tv:n om det är fotboll på. Jag har inte för vana att titta på tråkiga saker som Helgmålsbön, Go´kväll eller för den delen nåt UR-program om svettiga mormödrar i södra Spanien som petar sig i näsan och stickar grytlappar, så jag förstår inte varför jag skulle titta när det är fotboll.

Men det är ju ändå som sagt hans födelsedag så jag hummar bara lite oklart när han säger något. Är han tillräckligt desperat kan han säkert intala sig själv att jag faktiskt svarar på det han säger.

Hipp hipp hurra!

Idag säger vi grattis till Björn hörrni, han fyller 29 år. Jag vet så ung, sååååå ung.

Han firar sig själv idag med falsk kräksjuka* och ligger isolerad i sovrummet. Själv hade jag nog inte valt att göra så just på min födelsedag, men det är ju hans val. Han är kanske lite för ung för att förstå att det finns bättre sätt att tillbringa sin födelsedag på.

Men vad säger ni, ska vi ta och hurra lite för honom? Grattis på födelsedagen älskling, hurra hurra hurra hurra!




*Falsk kräksjuka, även känd som inbillningssjuka. Man påstår sig må illa men kräks aldrig. Oerhört svårbedömt för omgivningen att veta hur sjuka dessa personer egentligen är.

Jag hjälper till så gott jag kan

En av er har googlat "hur många tänder har en hamster?" idag och hamnat här. Ärligt talat, jag har ingen jävla aning. Men de har ju ganska små tänder, så det får nog plats en hel del i de där små käftarna skulle jag tro. Jag vet faktiskt inte ens hur många tänder vi människor har nu när jag tänker efter. Men det var ju inte riktigt det du frågade efter, kära läsare som förmodligen redan klickat sig härifrån på grund av den sanslösa bristen på information gällande din fråga.

Men för att återgå, jag slänger ur mig en vild chansning här och så får du ta svaret med en nypa salt. Ok? Skriv alltså inte det här i din biologiläxa som ska lämnas in i morgon. Jag gissar på.... 18 tänder. Så många tänder tror jag att en hamster har.

Hej och välkomna

På vårt dagis (Julius dagis alltså, jag har inget själv. Än så länge i alla fall) anstränger sig verkligen personalen för att göra det mysigt och trevligt. I morse bjöds det till exempel på gemensam frukost för alla barn och föräldrar där.

Det första man möts av när man kommer in på avdelningen är en stor skylt som glatt förkunnar:

Hej! Det går kräksjuka här på avdelningen!

Inget hade kunnat få oss att bli mer sugna på frukost. Ett riktigt husmorsknep, det måste jag komma ihåg att prova hem här någon gång när vi bjuder på middag eller så.

Good to go

När man inte har varit utanför dörren på flera dagar är det alltid bäst att inventera skötväskan innan man går någonstans. Det är mindre kul att upptäcka att man inte har några blöjor med om Charles får för sig att bajsa till exempel. I morse hann jag bara ögna igenom väskan, men det såg ok ut. Extrakläder, blöjor, tvättlappar och en stor jävla sötpotatis. Check.

Då kör vi

Jävlar i min lilla låda vad det rasslade till här igår, inte mindre än tre personer (i turordning: Malla, Singelmamman och Gustav) gav mig en award igår (eller utmaning som det hette last season i bloggvärlden, eller kedjebrev som det heter annars) och eftersom jag gillar att prata om mig själv har jag därför hoppat på och knåpat ihop 7 fantastiskt underhållande (och lååånga - den som läser alla har nog inte så många viktiga saker att göra) fakta om mig själv. Men eftersom sånt här sprider sig snabbare än vinterkräksjukan ändå tar jag mig friheten att inte sprida det vidare.

Är ni beredda?


1. Det är inte bara mindre saker som vantar som jag har svårt att hålla koll på. Det kan även vara större saker - som cyklar till exempel. När jag gick i högstadiet fick jag en ny och fin cykel som jag gillade jättemycket. En måndagsmorgon skulle jag som vanligt cykla till skolan men blev väldigt överraskad när jag tittade ut genom köksfönstret och såg att den inte stod där i cykelstället som den borde. Någon hade stulit min cykel. Jag blev väldigt ledsen och hela dagen gick jag runt och var lite deppig och oroade mig över att berätta det här för min pappa som hade köpt den till mig.
När jag senare samma dag skulle gå hem från skolan såg jag något konstigt. Där stod ju min cykel - i skolans cykelställ! Och det är klart att den gjorde det, det var ju där jag hade lämnat den föregående fredag eftermiddag.

(Jag vill bara påpeka att jag inte alls är lika förvirrad nu för tiden, jag har till exempel aldrig glömt att hämta Julius på dagis. Ännu.)


2. Jag är väldigt mörkrädd och vill helst inte gå på toaletten nattetid. Jag är nämligen övertygad om att svarta madam ska visa sig för mig i spegeln då. Och om jag måste gå undviker jag för säkerhets skull att titta i spegeln. Vet ni inte vem svarta madam är? Herregud, vilka kulturlösa stackare ni är. Det är en lek som man lekte på lågstadiet där man stängde in sig på toaletten och läste nån ramsa för att framkalla svarta madam i spegeln. Högst oklart dock vem hon var och varför hon visade sig för små nioåringar på toaletten i en ful skola från 60-talet.


3. Jag kan inte skilja på höger och vänster. Det är sant, det tar skitlång tid för mig att tänka ut vad som är vad och jag är på allvar rädd för hur det ska gå när jag ska ta körkort. Om någon ska ge mig en vägbeskrivning och säger "ta åt höger" måste jag tänka jättejättelänge innan jag kommer ihåg vilket håll som är höger. Samma sak med öst och väst, det går inte heller på en bråkdels sekund om vi säger så.


4. Jag läser jättefort. Och då menar jag jättefort. En gång när jag var på semester läste jag ut Jane Eyre (som är på ca 500-600 sidor) på en enda dag på stranden. Det är nästan lite jobbigt att läsa så fort, för alla böcker tar alltid slut så snabbt för mig. En veckas semester (innan barnen) innebar alltid minst 4-5 vanliga pocketböcker. Jag köper oftast inte böcker som är kortare än 300 sidor. De tar slut alldeles för fort. Efteråt kommer jag naturligtvis aldrig riktigt ihåg vad jag har läst.


5. Jag har fått en sån otrolig dödsångest sedan barnen föddes. Jag är jätterädd att det ska hända nån i familjen någonting. När vi har gått och lagt oss om kvällarna ligger jag och tänker (ofrivilligt) på hemska saker som kan hända. Jag oroar mig mest över att nån ska bryta sig in i vår lägenhet, eller skjuta genom ytterdörren med något kraftigt vapen eller att det ska börja brinna. Ni vet, lite mer troliga saker. Jag har fullt utarbetade handlingsplaner för såna situationer i huvudet. Och nej, jag har inga som helst kopplingar till den undre världen, och vi förvarar väl som mest kanske summor som 49,50 kr i kontanter hemma. Men man vet aldrig.


6. Jag ogillar verkligen offentliga toaletter. Jag går hellre kissnödig i flera timmar än att jag går på en mindre fräsch toalett inne i stan. När jag pluggade på universitetet kunde jag gå från ena änden till den andra av byggnaden (och Stockholms universitet är ganska stort) bara för att det fanns bättre toaletter längre bort. Andra drömmer mardrömmar om att bli jagade, upptäcka att de är nakna mitt inne i stan eller tappa håret. Jag drömmer mardrömmar om att behöva gå på offentliga toaletter.


7. Jag är är väldigt feministisk och brinner mycket för jämställdhetsfrågor. Jag är till exempel helt övertygad om att vi aldrig kommer komma till rätta med problem som olika lön för olika kön så länge vi fortsätter att envisas med att det finns pojkleksaker och flickleksaker och att man inte bör uppmuntra barnen att välja fritt där emellan. Jag tror dock inte riktigt att det är därför ni är här, för att höra mig utveckla de resonemangen så jag stannar där. Jag vill ju gärna behålla er här, det är väldigt upplyftande för de narcissistiska delarna av min personlighet att ha ett par hundra läsare om dagen här nämligen.

Vadå? Har det snöat?

Jag tror inte att det har undgått någon, inte ens småhöga koalor i Australien, att pendeltågen inte har fungerat här i Stockholm de senaste dagarna. Det har tagit ungefär 14,5 timmar att åka en sträcka som i vanliga fall kanske tar nio minuter.

Så när mamma idag skulle åka till kontoret och kunde välja mellan just pendeltåget och blåa linjen av t-banan (som för övrigt har varit den enda spårbundna trafiken här idag som har fungerat) valde hon ju såklart - pendeltåget!

Hon ville inte riktigt tala om hur lång tid det faktiskt hade tagit henne att ta sig till kontoret, det kan ha något att göra med att jag kärleksfullt frågade henne om hon inte riktigt var frisk i huvudet som valde pendeln. Men jag är rätt övertygad om att hon hade vunnit ett par timmar på att ta t-banan.

Hon är fin hon min mamma, men en vacker dag kommer hon försvinna spårlöst efter att ha råkat gå ombord på ett flygplan till mörkaste Afrika utan att märka det och sen försöka promenera hem till Söder, för "det kan ju inte vara så långt hem från Nynäshamn" (eller var hon nu tror att hon hamnat).

Man ska göra som man blir tillsagd

Enligt Aftonbladet i morse uppmanade SL alla att stanna hemma idag. Det kan ju tyckas lite förmätet av dem, jag menar en del har ju gångavstånd till jobbet och långt ifrån alla bor ens i Stockholmsområdet.

Men jag gör som jag blir tillsagd, så vi är hemma idag. Förutom Björn då, som nödvändigtvis skulle leka rebell i morse och åkte till jobbet i alla fall.

Såååå jobbigt

Ååååh, mina problem bara fortsätter! Nu tog soda stream-patronen slut också så jag kan inte dricka kolsyrat vatten förrän tidigast i morgon kväll.

Och eftersom jag vägrar dricka vanligt vatten får jag väl helt enkelt hålla mig till vin under tiden. Tur att vi har gott om den varan hemma. Man vill ju inte få huvudvärk på grund av vätskebrist eller så.

Härligt

Gud vad skönt att det har börjat snöa igen här utanför. Jag var lite orolig att det inte skulle komma mer snö nu.

Söndag hemma hos oss

Jag tycker att det är så mysigt såna här dagar när vi bara är hemma hela familjen utan att ens sticka nästippen utanför dörren. Det är inte ett dugg stökigt, larmigt, kaotiskt och bråkigt. I den här familjen finns det nämligen så mycket kärlek att vi aldrig nånsin går varandra på nerverna.

Och vårt hem är städat och fint och man blir alldeles lugn och harmonisk av att vara här.




Nu ska jag gå och baka något mysigt och hemtrevligt och sen ska jag vara glad och tacksam över att inte har tillgång till vapen. Då hade jag nämligen skjutit mig i huvudet.

Förlåt, i-landsproblem sa du? Vad är det?

Ååååh, det är så himla jobbigt att vara jag. Just nu brottas jag till exempel med stora problem som hur jag ska hitta tid att gå på två spabehandlingar, gå på bio, träna och ändå hinna träffa barnen.

Ni anar inte hur tufft det är. Nu väntar jag bara på att någon hittills okänd släkting ska dö och testamentera flera miljoner kronor till mig. Jag skulle inte ha en aning om hur jag skulle investera dem på bästa sätt, det skulle verkligen vara droppen. Hur många problem mäktar man med på en och samma gång egentligen?

Ni ska vara glada att ni inte är jag.

Fula ord

Det här med att vakta sin tunga, det är inget som varken Björn eller jag är så bra på. Vi svär friskt här hemma trots att vi gör vårt bästa för att låta bli och Julius snappar upp det mesta.

Det finns absolut inget gulligt alls med barn som svär, det låter bara illa. Och idag hörde jag Julius vräka ur sig något som verkligen fick bägaren att rinna över.

Han var frustrerad på Charles som försökte sno hans leksak och utbrast arg:

"Nej Charles, din ungdom!"

Nu måste vi sluta använda fula ord när han är i närheten. Och sluta låta honom umgås så mycket med det lokala PRO-distriktet.

Smygande inledning

Det här är kräksjukan som tar sig tid. Här är det ingen som har bråttom inte. Hittills idag kan jag redovisa en uppspydd pannkaka på matbordet, en uppspydd vällingdos på vardagsrumsgolvet och två matvägrande men i övrigt pigga barn.

Själv trycker jag i mig mitt godis så fort jag bara kan, det är ju alltid lättare att kräkas om man har något i magen. Det är enbart därför jag gör det, äter godis i rasande fart alltså. Men det förstod ni nog.

Ett jättelångt inlägg om vantar

Jag har lite svårt att behålla vantar. Och med lite svårt menar jag jävligt omöjligt.

För nåt år sen fick jag jättefina skinnhandskar i julklapp av Björn. Jag var väl glad i säkert en två, tre veckor innan jag tappade bort dem. Sen fick jag så dåligt samvete för att jag varit så slarvig, så jag köpte ett nytt par likadana (och de var inte billiga). Hursomhelst, dagen därpå, tappade jag ena handsken.

Sen gav jag upp. Det är liksom inte meningen att jag ska ha fina handskar.

Den här vintern har jag därför gått runt med ett par stickade billiga tumvantar. Som jag tappade den ena av i London. Så när jag kom hem rotade jag fram ett par av Björns gamla trasiga vantar som jag lånat för att inte frysa innan jag hunnit köpa ett par nya vantar. Men problemet är att jag är lite för kräsen, jag hittar liksom inget nytt som jag vill ha.

Och igår tappade jag naturligtvis den ena av Björns vantar också. Så nu har jag en svart damvante (den jag inte tappade i London) på ena handen och en stor, ful, trasig och grå herrvante på andra handen.

För det är ju så himla mycket snyggare än de vantar jag sett i affärerna. Jajamänsan. Det ser inte alls fattigt ut eller så.

Björn tröstar

Vi satt i soffan igår kväll och tittade på tv när jag kände nåt slags konstigt behov av att be om ursäkt för att jag varit lite vresig tidigare under kvällen (och typ alltid):

Jag: Förlåt för att jag är så hemsk (betyder: trösta mig och säg att jag inte är det minsta hemsk)

Björn: Ingen fara. Du är inte alltid hemsk.

Jag: Vad menar du?

Björn: Nej, jag skulle säga 60-40 ungefär.

Jag:?

Björn: Ja, alltså 60 procent bra.

Påminn mig om att inte vända mig till Björn nästa gång jag är ledsen över något. Balkongräcket är nog bättre på att trösta.

Morsgrisar kan de vara själva

Gristemat på dagis fortsätter tydligen. Nu måste jag ta och prata med personalen om det här, de verkar ju inte kunna någonting alls om grisar överhuvudtaget. Extremt förmätet av dem att försöka lära ut saker till barnen då.

Igår berättade Julius att det, förutom grisbarn och grispappa, även finns en grismamma. Den heter morsgris. "Ja alltså, det kan man kalla någon som tycker väldigt mycket om sin mamma" försökte jag reparera skadan. "Ja, XX´s mamma är en morsgris" svarade Julius tvärsäkert och vägrade ändra ståndpunkt när jag protesterade. Nu har det verkligen gått för långt, att lära barnen att andra dagisföräldrar är grisar, det är väl höjden ändå av fräckhet.

Man kan ju bara undra vad de kallar mig bakom min rygg, tur att jag har en 2,5-åring som kommer hem och berättar sanningen. Det blir nog ett hetsigt föräldramöte nästa vecka skulle jag tro.

Fördelning av arbetsuppgifter

Morgonrutiner en vanlig vardag hemma hos oss:

Björn försöker stryka skjorta, klä på sig, fixa håret, hjälpa stort barn på toaletten, hindra litet barn från att krypa ut och tugga på skor/toalettborste/dra ner varmt och tungt strykjärn. Samtidigt.

Och jag då? Jag sitter i soffan och läser bloggar.

Hej kräksjuka

Sådärja. Plötsligt är de där pralinerna och semlorna inget problem längre. När jag hämtade Julius i eftermiddags hade ett av barnen på avdelningen precis kräkts ner hela stället. För att göra det extra smittsamt var det naturligtvis det barnet som bor granne med oss.

Nu undrar jag bara hur många timmar det tar innan vi också kräks. Bäst att äta extra mycket fram tills dess så att det finns något att kräkas upp.

Tack men nej tack

Julius envisas med att släpa hem en massa skrynkliga teckningar från dagis. Ärligt talat, vad förväntar han sig att jag ska göra med dem? Även om de inte hade varit ihopknycklade så är de ju inga konstnärliga mästerskap direkt. Några streck i - om man har tur -olika färger.

Inte för att vi har så hög standard här hemma direkt, men vissa gränser har jag faktiskt. Inte en chans att de kommer upp på väggen. Jag förvarar dem i papperskorgen tills jag kommit på vad jag ska göra med dem.

Det gäller att ha en bra ursäkt

Pr-ansvariga på SJ hade även "hundar som åt upp läxan" när de gick i skolan.

Hotmail vs Björn

Ibland kan jag tycka att spamfiltret på min mejl är lite väl nitiskt. Det envisas hela tiden med att försöka få mig att säga att alla mejl från Björn är spam. Visserligen innehåller hans mejl oftast väldigt lite av substans, men att kalla dem spam är väl kanske lite hårt.

Godmorgon. Eller?

Vi har slagit något slags nytt rekord här hemma, hela familjen sov till halv sju i morse. Utan några nattliga uppvaknanden. Ja, ni läste rätt - 06.30!

Helt galet. Vi var alldeles tårögda av lycka här hemma i morse och gick runt och log helt utan anledning åt varandra. För att inte tala om hur utvilade vi kände oss!

Sen kom jag på hur jävla stört det är att tro att man faktiskt haft sovmorgon för att man sovit till halv sju. Och så blev jag deprimerad och hällde i mig hela påsen M&M´s i ett svep. Inte för att det hjälpte, men man måste ju försöka.

Bättre sent än aldrig. Eller nåt.

Igår kväll skulle Björn på hockey och omtänksam som han är köpte han en liten påse M&M´s till mig. Han vet hur extremt godissugen jag blir om kvällarna, speciellt om jag är ensam hemma. Han lade påsen i sin portfölj och tänkte vänta lite med att tala om att den fanns där, åtminstone tills han satt sig på t-banan. Så han väntade och väntade. Och väntade lite till.

Och till slut när han kom hem vid 22-tiden hade han äntligen väntat klart. Synd bara att jag redan borstat tänderna och gått och lagt mig när han kom på det.

Lagen om alltings jävlighet

Så himla konstigt, man går tydligen upp i vikt av att två dagar i rad hetsäta praliner och semlor. Jag var helt övertygad om att det var tvärtom. Så jävla typiskt.

Nu har jag ingen aning om hur jag ska komma i form för beach 2010.

Om att vara förälder

En av de bästa sakerna med att ha barn är att de går och lägger sig varje kväll.

Nej, jag har inte vaknat på rätt jävla sida idag

Misshandlad i pannan med en rosa plastsäl, handgemäng om en röd verktygslåda och så snöar det ute. Fantastiskt. Verkligen. Jag skulle aldrig ha klivit upp i morse, i morgon tänker jag vägra. Då får barnen klara sig själva. De gör ju ändå aldrig som jag säger så det blir nog inte så stor skillnad.

Jag ger mig fan på att det är måndag idag igen också, bara för att jävlas lite mer liksom.

Lite konstigt

Verkligen Tomas? Bara ibland?

Mot beach 2010

Mmm, fettisdag idag. Det betyder semlor hörrni. Jag köpte bara en liten till Julius, för jag visste inte om han skulle tycka om det. Och synd nog gjorde han inte det heller. Och med synd menar jag att jag bara köpte en liten till honom. För det var nämligen jag som åt upp den istället.

Jag gjorde det mest för barnen i Afrikas skull, de blir av någon anledning glada när vi här i Europa äter saker som vi egentligen inte orkar eller behöver. Det fick jag i alla fall lära mig när jag var liten.

Sova? Nej tack.

En egen liten heltäckningsmatta snart

Björns sida av sängen. Dit svarta strumpor kommer för att få vara ifred och bara umgås med varandra.

En liten hjärnskakning eller två hör väl barndomen till.

Nu har vi gått runt jättelänge och sagt att vi måste sänka botten på spjälsängen till det nedersta läget, Charles häver sig nämligen upp på kanten nu för tiden och det är bara en tidsfråga innan hans enorma huvud får honom att tappa balansen och trilla ner.

Meeeeen, å andra sidan är det ju inte betonggolv under direkt. Så vi kan nog avvakta ett tag till med det där. Ramlar han så ramlar han. Som sagt, inte curla för mycket.

Lunchtips

Vill man så går det. Idag har jag klämt hela den här asken själv. Fungerade förvånansvärt bra som lunch faktiskt. Passade även som mellanmål och efterätt till middagen. Har lite ont i magen nu, men det måste bero på något annat. Som bubbelvattnet jag sköljde ner allt med.

Det gäller att välja rätt bredbandsleverantör

Det här med fungerande internetuppkoppling, det är inget comhem tycker är speciellt viktigt. Eller ja, de tar betalt för det, men där slutar deras engagemang. Björn ilsknade till tillräckligt mycket i helgen för att mejla dem om det, och jag ska inte tråka ut er med att klippa in hela konversationen här, utan jag ska ge er den i en lite förkortad version med, eh, mina egna ord. Typ.


Björn: Ni suger. Varje kväll när resten av Sverige sätter sig framför sina datorer slutar ni fungera hemma hos oss. Det duger inte.

Comhem: Har ni Windows?

Björn: Nej, vi kör Mac.

Comhem: Det kan bli problem när man kör Windows.

Björn: Men hör ni dåligt, vi kör Mac. Vi använder inte Windows.

Comhem: Ok, lyser alla lampor på modemet när det inte funkar?

Björn: Det vet jag inte, det har jag inte tänkt på att undersöka.

Comhem: Ok, då är det ert fel. Vi tänker inte hjälpa till. Besvära oss inte i fortsättningen med det här. Betala bara räkningarna (helst innan klockan 19 på kvällen eftersom ert internet oftast slutar fungera då).

Kanske borde skära ner på antalet bloggar?

Nej, jag blir inte alls stressad av att se det här. 174 blogginlägg, det läser man väl på en kvart?

Honey, I´m home!

Sådärja, nu är jag hemma igen. I landet med evig vinter där folket klär sig i vinterskor. I England däremot är man helt ute om man inte trippar runt i små pumps med öppen tå utan strumpor. I februari. Eller ja, männen hade naturligtvis inte det på sig. Inte vad jag såg i alla fall. Men jag kanske bara rörde mig i fel kvarter.

Hursomhelst, jag var lite orolig innan jag åkte över att de skulle ha tråkigt här hemma utan mig, inte orka hitta på något och bara sitta hemma. Men det löste de så fint så, Charles gick och skaffade sig öroninflammation så här har det varit vakna nätter och besök på näraukten. Livat värre med andra ord.


Själv har jag sovit ungefär 4 timmar i natt, har en finne på hakan och så gamla linser att jag känner mig tvingad att bära glasögon hela dagen idag. Är man så snygg finns det egentligen bara en sak att göra: lägga sig och somna om. Håll tummarna för att jag är snyggare när jag vaknar igen.

De däringa engelsmännen

Det finns nog få människor som är lika envisa som engelsmännen. Inte nog med att de envisas med att köra på fel sida av vägen, de vägrar också täta sina hus. Resten av världen har insett att det blir så mycket varmare, torrare och billigare med täta hus men engelsmännen har ingen lust.

De slänger in heltäckningsmattor istället. Oavsett om det är vardagsrum eller badrum som gäller. Sen att det drar så mycket från fönstren att man tror att det är öppet, det spelar ingen roll. Huvudsaken är att det är mjukt under fötterna. Mögel? Spelar ingen roll. Bara det finns en heltäckningsmatta.

Är det dyrt att värma upp ett hus där 75 av värmen drar ut genom enkelglasfönster och otätade springor? Lägg in en heltäckningsmatta så mår du bättre när du ska betala uppvärmningskostnaderna. Jajamänsan. Heltäckningsmattor skyddar även mot skilsmässor, gallsten och synfel. När jag kommer hem ska jag lägga in heltäckningsmattor i alla rum. Även klädkammaren. Allt annat vore ju underutvecklat.

Fjortis

Man måste ju handla lite när man är i London. Och eftersom jag precis fyllt trettio tycker jag att det är på sin plats att jag krisar lite. Så jag köpte ett par tuggummirosa jeans idag. Hur snygga som helst! Och det bästa är att det är storlek 24 i midjan. Låt gå för att de är jävligt felmärkta och att Victoria Beckham inte ens kan ha storlekt 24 i midjan utan att hålla andan, jag skulle ha köpt dem i vilken färg som helst. För nu har jag ett par jeans i storlek 24. Utan att behöva få anorexia först.

Hej London!

När jag packade igår var jag jätteduktig och packade med mitt sjukförsäkringskort. Ni vet, det där blåa kortet ingen egentligen bryr sig om men som man brukar packa med bland strumporna om man semestrar i Europa.

Och sjukförsäkring kommer jag med all säkerhet att behöva, för de här jävla galningarna kör ju på vänster sida. Och varje gång vi ska gå över en gata blir vi alldeles förvirrade och vet inte vilket håll vi ska titta åt.

Engelsmännen vet dock att de är helt galna och det står skrivet på asfalten vid varje övergångsställe åt vilket håll man ska titta. Och det funkar säkert jättebra för de som kan höger och vänster. Synd bara att jag och mamma inte riktigt kan det.

Synd också att mitt sjukförsäkringskort gick ut sommaren 2009. Jag kommer få betala dyrt för att bli påkörd. Men det är det värt - jag är i London!

Man är väl förberedd

Frågor som jag inte kunnat svara på så här mindre än ett dygn innan vi åker till London:

Vilket hotell ska ni bo på? Vad står pundet i nu? Vilken flygplats flyger ni till?

Andra frågor som jag visserligen inte fått, men som också skulle förbli obesvarade om de ställdes:

Hur mycket pengar har du att röra dig med? (Det där idiotsäkra stället i kastrullerna i bokhyllan visade sig vara inte så idiotsäkert. Båda bankdosorna är spårlöst försvunna. Nu kan jag inte logga in på banken och jag har inte en jävla aning om hur mycket pengar jag har på mitt konto).

Joråsåatte. Förhoppningsvis kommer vi dit i alla fall. Eller så hamnar vi i Hamburg. Men jag är ganska säker på att det är i morgon vi ska åka.

Learning by chocking

Det här med barn som tuggar på sladdar, hur farligt kan det vara egentligen? Jag antar att det finns nån jordfelsbrytare här nånstans. Annars får han väl bara lära sig den hårda vägen.

Som flerbarnsförälder håller man inte på med sånt där barnsäkrartrams. Det har man inte tid med (i alla fall inte om man ska hinna blogga och hålla koll på Facebook), och så vill man ju inte bli tagen för en sån där nybörjare.

Jag jobbar helst inte i onödan

Det är ingen större idé att städa undan alla bitar av smörgåsrån och majskrokar som ligger under Charles matstol. Det kommer nya snabbare än jag hinner få undan de gamla.

Dessutom fyller de en ganska bra funktion har jag märkt, är han hungrig kan han snabbt hasa dit och ta sig ett litet mellanmål. Utan att jag behöver röra ett finger.

Det är så skönt när de börjar bli större och klarar sig själva i allt större utsträckning.

Ångrar mig lite

Alltså, jag kom på en sak. Det här med att åka till London över helgen och att det ska bli så jävla skönt att göra det utan barn så att man får sova, äta, promenera som man vill - det innebär ju att barnen faktiskt inte följer med.

Det har jag liksom missat lite i den allmänna glädjeyran. Nu tror jag faktiskt inte att jag vill åka längre, tänk om jag dör? Tänk om planet kraschar eller om terroristerna spränger en bomb just där jag är? Det går ju inte. Nu har jag sjukt mycket dödsångest.

Kan man ta med dem i handbagaget tror ni? Eller räknas de som vätska? Om jag inte ger dem något att dricka de timmarna innan avgång och tvingar dem att kissa precis innan borde det gå. Eller?

Hur ska jag lösa det här nu då?

Mysigt med lite separationsångest

Idag, bara sådär, gick Charles in i den härliga fasen präglad av separationsångest. Han gallskriker så fort jag ens tänker tanken på att gå ut ur rummet, så hela dagen idag har jag haft en vrålande hasande unge i hasorna.

Plötsligt tänker jag att jag kanske ska stanna lite längre i London än bara över helgen.

Hej bilskola

Sådärja, då var handledarkursen på bilskolan avklarad. Vi har fått titta på film på youtube och lära oss att man varken får köra påverkad eller för fort.

Men det värsta av allt var nog att man inte får köra på någon. Oavsett omständighterna

Ärligt talat, plötsligt känns tanken på ett körkort skittråkigt. Man får ju inte göra något roligt alls. Ska nog ta mig en ordentlig funderare på om jag verkligen vill ha det eller inte.

Hellre bostadsbrist än störd sömn

Nån har kommit på snilleblixten att bygga ett hus på vår baksida. Det råkade finnas två träd och en buske på en liten plätt som var alldeles överbliven och så kan man ju inte ha det (tydligen). Trångboddhet och yada yada. Men det skiter ju jag i så länge jag själv har nånstans att bo, därför är jag synnerligen missnöjd med det beslutet. Nu är det bara jobbigt för att de låter så mycket. Det grävs, och schaktas (som eventuellt också betyder gräva, byggplatsterminologi är inte min starka sida), och sprängs om vartannat.

Dessutom har de inte fattat att man inte kan hålla på och väsnas i ett tättbebyggt område under vilka tider som helst på dygnet. Sånt måste det ju finna regler för, jag ska minsann ringa till kommunen och klaga idag. De är till exempel som mest aktiva på förmiddagen mellan 09 0ch 11 - det är ju då jag sover som allra bäst! Det kan aldrig vara tillåtet. Lite hänsyn får man väl ändå ta tycker jag.

This is the year

I år hörrni, i år händer det grejer. Och en av de största sakerna är att jag ska ta körkort. Halleluja!

Och nej, det är inte alls på något sätt odugligt att ta det efter att man fyllt trettio. Verkligen inte. Det finns massor av bra anledningar till att jag aldrig tog det när jag var 18. Jag hade till exempel en jättejobbig lunginflammation i ena smalbenet, och då kan man ju inte övningsköra. Dessutom hade jag andra saker att investera mina pengar i, mer högprioriterade saker kan man säga. Som alkohol, inträden och kläder. Och smink. Och alkohol.

Att jag var en slacker är alltså bara grundlösa rykten. Det fanns som sagt mycket goda anledningar till att jag inte tog körkortet samtidigt som alla jämnåriga. Eller samtidigt som de som är 10 år yngre för all del.

Men i morgon tar jag första steget, då ska vi gå på handledarkurs minsann. Jag hoppas att det ingår konflikthantering i den, så att jag inte slår ihjäl Björn sen när vi ska övningsköra. Det hoppas jag verkligen. Mest för hans skull.

Griskunskap

Julius kom hem från dagis idag och hade lärt sig om grisen: "Pappa gris heter galge och grisbarnen heter kullingar".

Ärligt talat, nog borde man väl kunna förvänta sig mer än så av personalen? Visserligen läser en förskolelärare bara 3,5 år på högskola men ändå. Jag är rätt besviken faktiskt. Detta är helt klart något jag måste ta upp vid nästa föräldramöte.

Om fler barnvakter hemma hos oss

Vem har egentligen sagt att tv:n inte är någon bra barnvakt? Funkar alldeles utmärkt ska jag tala om, så att jag kan få sova i soffan efter dagishämtning. Utmärkt var ordet.

Sissel, nu har de kommit!

Titta vad fina de är, tack snälla! Men budet ville varken ta med sig tomburkarna eller bajsblöjorna. Dålig service tycker jag.

Om att kanske inte vara så smart

Telefonen ringde idag nån gång mitt på dagen och det var ett främmande nummer. Men eftersom jag inte är sån så svarade jag. Det var någon som påstod sig ringa från en blomsteraffär som hade blommor att leverera till mig. Trevligt tänkte jag och talade glatt om portkoden, exakt vilka tider jag inte skulle vara hemma under dagen samt lösenordet till mitt bankkonto.

Eller ja, kanske inte det sista. Men hade han frågat så hade jag sagt det - hallå, han ringde ju faktiskt från blomsteraffären!

Sen kom jag på när jag var på Ica Maxi att det kanske inte var så jättesmart. Att det kanske till och med var ganska dumt. Men det var så dags då. Allt jag kunde hoppas på var att de åtminstone kunde ta med sig pantburkarna från i lördags om de skulle göra inbrott.

Väl hemma sen fanns både värdesaker, pantburkar och en stinkande påse med bajsblöjor i badrummet kvar. Inget inbrott alltså. Svårt att veta om jag ska vara glad över det eller inte.

Tajming

Puh, vilken tur att vi inte uträttade våra ärenden innan lunch. Då var det nämligen så där obehagligt soligt ute, nästan som om våren hade kommit.

Nu när vi ska gå ut är det grått, mulet och löfte om mer snö. Det känns bättre. Man vill ju inte bli så där pigg och glad av det där äckliga solljuset.

Förvaring

När man är förvirrad, som jag oftast är, gäller det att lägga alla småsaker på logiska platser. Så att man kan räkna ut var de ligger ifall (när) man glömmer bort det.

Som bankdosorna till exempel. Mycket viktiga, går inte att logga in på banken utan. Dessa förvarar vi tydligen i små kastruller i bokhyllan. Jag har inget minne av att jag lagt dem där, men det verkar ju rationellt och genomtänkt så det måste vara mitt beslut.

Nu funderar jag på om taklampan i sovrummet är ett bra förvaringsställe för mobilladdaren, den är nämligen också en sån sak som envisas med att försvinna hela tiden. Logiskt och rationellt är som sagt ledorden.

Min nya barnvakt

Barnen sov hos mamma natten till idag eftersom vi hade fest här hemma. Pedagogisk som jag är tog jag därför fram resesängen några dagar innan så att Charles skulle ha en chans att vänja sig vid den innan det var dags att sova i den.

Och vilken grej. Jag hade glömt att man får plats med båda barnen där i. Och att inget barn kan klättra ur den själv. Ett sånt slöseri att den bara stått ouppackad här hemma hela tiden, när jag har kunnat haft den uppställd som barnvakt istället.

Nästa vecka ska jag gå på bio, fika med kompisar och shoppa hela dagarna. Riktigt njuta av att vara barnfri. Det är så fantastiskt med bra barnvakter, de ska man verkligen vara rädd om.

Finsprit i finpraliner

Om ni nån gång har undrat över vad det är för skillnad på billig och lite dyrare choklad kan jag tala om att det är spriten som skiljer sig. I den billigare varianten är det bara vanlig fulsprit.

Hipp hipp hurra!

Det blev fest igår ändå, trots våra ihärdiga ansträngningar att inte hinna. En timme innan gästerna kom satt jag i soffan och svor och försökte sätta in foton i motsträviga ramar och sen spika upp dem på väggen. Jag hade inte duschat, inte gjort några snittar, och inte letat reda på ett par hela strumpbyxor. Men det var viktigt att ramarna kom upp. Jävligt viktigt tydligen. Så viktigt att när gästerna väl kom var hela väggen ovanför soffan full av foton i ramar som alldeles snett och jag var visserligen duschad och påklädd men väldigt ofixad i håret. Det gäller att prioritera.

Och idag, idag fyller jag 30 år. Har ni hört något så galet? Alldeles nyss var jag ju 19. Eller åtminstone 25. Eller 43, om man ser till livsstilen. Men 30 känns alldeles uppåt väggarna. Det vet jag inte riktigt hur jag ska hantera. Jag får nog gå en kurs eller så. Det kan säkert kommunen ordna (de tycks ju gilla att ordna kurser för sina invånare), en kurs där vi sitter i ring och talar om våra känslor och den skäggiga manliga kursledaren uppmanar oss att vara oss själva och omfamna vår ålder. Ja, det får jag nog ta och kolla upp i morgon. Eller så fortsätter jag låtsas vara 29 år. Det funkar nog också. Åtminstone fram till pensionen.

Man kan ju göra det extra jobbigt för sig om man vill

Om man är smart fixar man allt i förväg när man ska ha fest. Om man är smart åker man till systemet några dagar innan och fyller bakluckan med alkohol, handlar tilltugg och borrar upp lite saker som ska upp på väggarna. Om man är smart alltså.

Därför gör vi allt det idag. Samma dag som vi har festen.

Tack men nej tack

Igår fick vi hem en intressant inbjudan från kommunen. De förväntade sig att jag skulle gå på att den skickades ut till alla föräldrar som har barn födda 2007, men så dum är jag inte. Jag fattar väl att det är någon på kommunen som läst min blogg, räknat ut vem jag är och blivit orolig.

Hursomhelst, det var en inbjudan till gratis föräldrakurs i Vägledande samtal (Hur kan vi stärka dialogen och öka det positiva samspelet med våra barn?).

Har ni hört något så tramsigt? Varför skulle man vilja ha en dialog och ett positivt samspel med sina barn när hot och mutor fungerar så bra?

Så jag svarar direkt här: Skulle inte tro det va!

Självklart

Men det är väl klart att vi hatar våra barn, det gör väl alla?

Hörru Björn,

Minns du häromdagen när du stod och hängde tvätt och var så förbryllad över att alla dina strumpor var borta?

Jag har löst problemet! Av en slump hittade jag alla dessa på golvet vid dina sida av sängen. Det är alltså någon som olovligen lånar dina strumpor och sen bara dumpar dem bredvid sängen istället för tvättkorgen. Jag misstänker vår förra granne, han hade mycket fuffens för sig (som att gå in i vår lägenhet när vi inte var hemma och stöka ner och lämna disk på diskbänken till exempel).

Skönt att problemet är löst va?

Om apoteket

Jag hatar att behöva gå till apoteket. Jag hatar verkligen apoteket. Av någon anledning jobbar det bara inkompetenta kundhatande oserviceminded människor där. Idag tog det dem lite drygt 50 minuter från det att jag kom in där att ge mig min medicin. Och då var det kanske sex personer där innan. Det är ju rimligt, verkligen.

Det värsta är deras blick när man kommer in. Efter en stund tittar de upp lite slött från deras datorer och så ser man hur de automatiskt avfärdar en: "Här sitter jag med min fåniga utbildning om mediciner och så kommer du in, och du kan ingenting om sånt. Möjligen att man inte ska dricka och äta alvedon samtidigt, men absolut inte mer än så. Din medicinanalfabet. Och jag har ingen lust alls att hjälpa dig, jag vill hellre sitta och hälla ut de här små pillren ur burken här om och om igen och räkna dem. Långsamt. Jättelångsamt. Och när jag är klar med det ska jag gå ut och hämta lite kaffe, kanske gå på toaletten och ringa hem till min katt. Sen kanske jag kan komma ut och hjälpa dig. Men du ska inte tro att jag är här för din skull, neheru. Du ska vara glad över att jag hjälper dig idag, det ska du veta lilla gumman."

Jag vet inte varför det är så här, varför de inte begriper att de faktiskt jobbar inom ett serviceyrke. Men den dagen jag tar makten ska jag avskaffa apoteket och sparka alla Britt-Marie, Rolf och andra sega apotekare. Medicin kan man köpa på plattan eller internet. Man får inte vara en bakåtsträvare.

Nytt grepp

Sådärja. Nu ska vi se om vi inte kan få ordning på de här tramserierna med vakna nätter.

Om att sätta smeknamn på sina barn

De flesta föräldrar har smeknamn på sina barn. Eftersom vi är som de flesta andra har vi naturligtvis också det. Det ena barnet kallas oftast för plutten, och det andra för monstret. Vem som är vem? Låt mig säga så här. Det här med sömnlöshet är inget vi tar lätt på i den här familjen. You do the math.

Ytterligare ett litet men väldigt användbart tips

Om du nån gång ska tillaga lax i ugn och använda dig av en ugnstermomter, ta då inte bort termometern med bara fingrarna direkt efter att du tagit ut den ur ugnen. Det gör ganska ont och så blir fingertopparna lite skrynkliga och konstiga efteråt.

Bara så du vet.

Trendspaning

År 2010 har så smått börjat finna sig till rätta och olika trender och tendenser har börjat utkristallisera sig. Jag tänkte här ge er de trender som jag tror mest på framöver:

1. Mental stabilitet är ute. År 2010 hyllar vi galningarna, ser upp till neurotikerna och vill vara som de utbrända vraken. Lägg dig för all del i fosterställning på golvet på Ica framför kyldisken och gråt hejdlöst när den ekologiska lättmjölken är slut. Eller varför inte slänga sig på spåret och högljutt förkunna att ditt liv är över om du råkat missa en tunnelbana med någon minut. Otroligt hett - otroligt rätt.
2. Matlagning. Den skiter vi i. Du orkar inte, du vill inte, inga monster -förlåt barn -äter ändå hemlagat. De minsta barnen vill bara äta burkmat och tidningar och de äldre barnen vill äta, ja ingenting om de får välja. De äter väl lunch på dagis antar jag. Och där är de ändå fyra dagar i veckan så det borde ju räcka. 2010 kommer vi istället att livnära oss på godis, mackor och sprit. Inom en snar framtid kommer det komma minst en diet som förespråkar detta, inte bara för viktminskning utan även i cancer- och vinterkräksjuke-förebyggande insatser. Låt 2010 bli spisens år -alltså spisen viloår! Skål på det!
3. Närhet. Hejdlöst överskattat. 2010 är äntligen året då vi inser det. Det räcker gott och väl med den närhet man får vid blöjbyten, overallpåklädningsslagsmål och knuffar på den andre i sängen när man vill att denne ska gå upp och vagga spjälsängen. Något annat har vi inte tid, eller framförallt, ork med. För extra mysiga stunder kan man låta händerna nudda vid varandra då man skickar över fjärrkontrollen till den som sitter i andra änden av soffan och gnäller över att ljudet är för lågt. 2010 är året då vi är för trötta för att tramsa med kramar och hångel.
   

Små men väldigt användbara uppfostringstips

Hot som fungerar i lydnadssyfte:

1. Vid middagen: Om inte du kommer och sätter dig vid bordet nu kastar jag din mat!
2. Vid sängdags: Om inte du städar dina leksaker nu kommer jag att kasta dem!
3. Vid dagishämtning: Om inte du hjälper till att klä på dig nu går jag hem utan dig!

Hot som dessvärre inte fungerar lika bra:

1. Om du inte slutar bråka nu säljer jag dig på Blocket!
2. Om du inte gör som jag säger ringer jag barnavårdsnämnden!

Det sistnämnda hotet är det inte så konstigt att det inte biter, jag vet själv inte riktigt vad barnavårdsnämnden sysslar med - finns det ens något som verkligen heter så? Är det kanske något som Julius borde hota mig med istället när jag inte gör som han säger?

Det första hotet, med Blocket, fungerar dåligt just nu bara för att han inte har någon datorvana. Men det borde räcka med en liten stund framför datorn här nån eftermiddag, efter någon kvart eller så borde han åtminstone kunna googla fram vad Blocket är för något.

Till alla er som skickar räkningar

Den här räkningen kom idag. Hädanefter vill jag enbart ha den typen av räkningar (beloppen kan dock variera). Att kräva pengar känns väldigt 2009. Nu tar vi nya tag och hälsar 2010 välkommet. Är det förstått?

Tack, det var allt.

Inte så genomtänkt kanske

Det här var väl kanske inte så smart. Nu lär ju inte hon dammsuga igen.

Fler tankar kring barnuppfostran

Charles vaknar flera gånger varje natt. Vissa nätter en gång i timmen hela natten igenom, andra nätter bara en eller två gånger.

Varje gång han gör det måste någon av oss snabbt som sjutton kasta av sig det varma och sköna täcket och ge sig ut i kylan, hasta bort till spjälsängen i barnens rum och stå där och gunga sängen (som står på vyssanlull-fötter) som en annan idiot med kuddmärken i ansiktet i minst fem minuter. Sen får man lomma tillbaka till sängen igen, som naturligtvis hunnit bli kall eftersom man inte hade tid att lägga tillbaka täcket när man sprang upp tidigare, och försöka somna om igen, fort som fan. För man vet liksom aldrig när han vaknar igen nästa gång.

Och så håller det på, natt efter natt efter natt. Men igår kväll fick jag en idé, en snilleblixt skulle vi kunna kalla det. Vi kan ju lära Julius att sköta det där om nätterna! Det är ju faktiskt mer praktiskt att han gör det eftersom att barnen delar rum. Det blir inte så långt för honom att springa då menar jag.

Glad i hågen lade jag fram den briljanta idé för Björn. Som naturligtvis sköt ner den på en gång. Han malde på en massa tramsigheter om att det faktiskt är viktigare att Julius får sova ordentligt om nätterna, att han är alldeles för liten för det ansvaret och yada yada yada.

Jag blir så himla trött på Björn och alla hans mesigheter när det gäller barnen. Om han får sin vilja igenom kommer de inte ens att kunna torka sig i rumpan själva när de fyller tjugo bara för att vi har klemat bort dem så mycket. Vi borde verkligen ha pratat igenom det här med barnuppfostran och sånt innan vi skaffade barn, hade jag vetat att han skulle vara en sån här tramsig tönt vet jag inte riktigt om jag hade gått med på att skaffa några med honom.

(Förresten fattar jag inte vad han menar med att det är viktigare för Julius att få sova ostört om nätterna, det är ju inte han som behöver sin skönhetssömn direkt. Det är ju jag som åldras skrämmande fort nu för tiden. Det är ju jag som behöver sova mest i den här familjen).

Tankar kring barnuppfostran

Jag: Charles är helt besatt av din ps3:a. Han kryper dit hela tiden och petar på den.

Björn: Jag vet. Man borde sätta något elektroniskt stängsel runt den. Fast frågan är om han skulle lära sig. Han skulle väl bara få stöt efter stöt.

Jag: Nej, det är sant. Det skulle bara ge oss höga elräkningar. Jag tror vi struntar i det.

Om att vara trött

Jag hatar såna här dagar, när man är så trött att man hela tiden vill lägga sig ner och sova - oavsett om man är hemma eller på Ica. Jag fungerar inte, ingenting fungerar, allt är jobbigt.

I morse vid frukosten bad jag först om lokaldelen, sen om naturdelen och till sist utstötte jag bara ett irriterat gutturalt läte. Björn förstod och räckte mig DN:s kulturdel. Inte för att jag hade så mycket nytta av den, för jag förstod ingenting. Jag tror att jag läste, men allt var så avancerat att ingenting gick in. Det gäller även tv-tablån. Hoppas att det inte är något bra på tv ikväll, för det kommer jag missa i sådana fall.

Nu tror jag att jag har hämtat rätt barn på dagis, han protesterade inte så mycket i alla fall när jag började klä på honom. Vi får väl se sen när Björn kommer hem om allting stämmer. Gör det inte det får jag väl justera det i morgon eller så, så himla bråttom kan det väl inte vara. Barn som barn liksom. Det ser i alla fall ut att vara rätt storlek.

Allt annat än god morgon

Jamen godmorgon då, verkligen. Det är så himla härligt att få gå upp så här tidigt, 04.40, jajamänsan, nu kommer jag ju hinna med så mycket idag. Tack för det Charles. För tänk om jag hade legat och slöat ända fram till en halv sju sådär, herregud, det hade ju varit snudd på riktigt dekadent. Och så vill man ju inte vara. Utsövd alltså. Eller jag menar moraliskt förfallen förstås.