Jag vet inte hur det blev så, eller varför. Men jag har banne mig dåligt samvete jämt för allting. Jag har dåligt samvete om jag jobbar när jag har ont i halsen och känner mig hängig - jag kan ju smitta någon. Men om jag stannar hemma utan att vara dödssjuk har jag också dåligt samvete. Man har väl arbetsmoral liksom.
Jag har en kollega på jobbet som är väldigt rar och fin och gullig på alla sätt och vis, men hon kommer liksom inte framåt så snabbt som jag skulle önska. Så ibland tar jag saken i egna händer och jobbar på själv för att få saker att hända - då får jag ju så klart dåligt samvete för att jag lämnar henne utanför. Andra gånger försöker jag få med henne på mina planer och då får jag dåligt samvete för att det känns som att jag är ny och kommer in och kör över. Om jag inte gör något alls får jag dåligt samvete för barnen.
När det gäller mina egna barn får jag dåligt samvete om jag skickar dem till dagis fast jag själv är hemma och är sjuk, herregud, de kan ju smitta vidare alla barn och fröknar som är där! Men om jag har dem hemma istället får jag dåligt samvete för att de fått vara hemma ostimulerade en hel dag med en mamma som knappt orkar fixa lunch och definitivt inte vill leka utan bara ligga i soffan och huttra under en filt.
Jag tror ni fattar vad jag menar. Det är som att jag aldrig tycker själv att jag gör rätt. Men jag vill inte ha det så längre, jag vill inte gå runt med ständigt dåligt samvete för något som jag inte ens borde ha det för. Det känns så... Jag vet inte riktigt, dumt?
Men hur slutar man? Hur börjar man tycka att det man gör faktiskt är det för situationen bästa alternativet? Och framför allt, hur slutar man bry sig så jävla mycket om vad alla andra tycker utan att bli en oempatisk människa?
17 kommentarer:
jag har oxå ständigt dåligt samvete - för precis allt! Skitjobbigt! Det är inget jag kan bara sluta med, men att sova på saken, så känns det kanske lite lättare dagen efter.. Men då kanske man samlar på sig nåt annat att ha dåligt samvete över...
Nu har jag lite dåligt samvete över att jag äntligen kom till frissan där sambon betalade 450 kr och jag 200 kr och jag vart inte ens nöjd över resultatet.
Det där med dåligt samvete måste vara något med kvinnliga hormoner. En vän till mig var gravid med tvillingar i 8:e månaden. Dagen är julaftons morgon och vattnet går. Full fart in till BB, akut kejsarsnitt och sedan neonatal (eller vad det nu heter) kliniken. Och hon låg där och hade dåligt samvete. Hon hade ju övergivit sin 4åriga dotter precis vid jul, hur kan en mor göra så? (Pappa och farmor fanns nära hela tiden så ingen var ensam).
Jag försökte förklara att hon inte skulle ha dåligt samvete eftersom hon inte kunde styra över situationen, men jag tror inte att det hjälpte.
Japp, känner igen det.
Dåligt samvete för att jag studerar och pendlar, mindre tid till sonen.
Även för att jag studerar, mindre ork och tid till maken. Dåligt samvete för att jag inte spenderar tillräckligt med tid på mina studier.
Biter mig i svansen hur jag än gör.
Tror det har att göra med att man vill göra alla till lags, vara en "riktig kvinna" och göra alla nöjda.
Äh, screw det. Jag jobbar på att få bort det, vill känna mig fri från alla måsten.
För dom går väl bort?
Gustav har en poäng. Det är bara du själv som kan överge dina dåliga samveten. Och inse att du duger och att du duger djävligt bra. Själv kom jag underfund med det när min skilsmässa gick igenom. (det var jag som ville skiljas) Men det kan ju vara trevligt att inse det innan det går så långt. Vad jag vill säga är att det är en kamp, alltid, men inse att du duger och lägg ner kampen ibland. Kram
Håller med ovan, men tror också det handlar om att inse att det inte finns något "rätt" eller "fel" i många situationer..! Det funkar inte att försöka pricka in det som är exakt rätt att göra - för det finns inget dolt facit. Du får leta efter magkänslan där under samvetet någonstans och sedan lita på den.
Och jag lovar - så samvetsgrann med bra arbetsmoral som du verkar vara så har du antagligen GOD marginal till att ses som en slöhög eller skolkare..! Så chill. ;)
Som förälder gör man väl alltid det bästa av situationen, där man befinner sig hela tiden.
Konstant väljer man mellan pest eller kolera.
Ska jag lära mina barn värdet av pengar och INTE låta dem åka räkmacka genom tonåren bara för att jag har råd med det (tycker jag e vettigt), men kommer att resultera i att jag känner mig som en elaking emellanåt när faktiskt de flesta andra ungarna får mycket mer "gratis" av sina föräldrar.
Här finns det inget rätt eller fel. Man gör det man tror på, det man känner är rätt och så hoppas man att det ska bli bra i slutändan.
Skuldkänslor är ofta resultatet av vår vilja att prestera och vara perfekta på jobbet, hemma, som föräldrar osv. Det är en skuld vi skapar själva åt oss själva för få i vår omgivning kräver nog att vi verkligen är perfekta.
Du behöver inte känna skuld, för nåt av det du skrev. Ingen av oss kan äta kakan och ändå ha den kvar och vi vinner inget på att helt kompromissa bort oss själva till förmån för allt och alla andra.
Fundera på vad du vill och gör helt enkelt det som känns bäst för dig. Tvinga bort skuldkänslorna med vetskapen om att just i den här situationen har du valt det bästa för dig och familjen bland flera kanske inte fullt så roliga alternativ.
Kram på dig.
Hormoner har det väl inte att göra med, däremot kanske till att många kvinnor tänker att vi ska klara precis allt och räcka till för alla.
Kanske går det inte att bli av med det dåliga samvetet helt, däremot kan man stå ut med det. Och att ha dåligt samvete är ju inte lika med ha gjort något dåligt. Inte om du får det oavsett vad du väljer.
Ta ett djupt andetag och tänk "nu har jag dåligt samvete igen, jaha" ungefär. Så kan du försöka undersöka vad det är du har dåligt samvete för sedan.
Det är ett jättedumt inlärt beteende (som är vanligare bland kvinnor än män), SLUTA MED DET OMEDELBART!
Tänk igenom innan vad du baserar ditt beslut på, väg fördelarna mot nackdelarna och skriv ner dom. Sen varje gång det dåliga samvetet börjar smyga tittar du på lappen. Vila i att dit beslut var det rätta för stunden.
Du behöver inte bli oempatisk för det, tvärt om behöver du bli mer empatisk emot dig själv!
Det här kanske låter som att jag försöker skämta bort det hela, men jag är allvarlig: Sluta läs på Familjeliv.se eller liknande föräldraforum.
Ingenstans är det så tydligt som där att allt, precis allt man gör är fel. Det finns alltid tio personer som tycker att varje val man kan göra är fel. Stanna hemma för ont i halsen - fel, men jobba med ont i halsen - fel!
Så det (och kanske din blogg, jag vet inte om du får kommentarer här om när du är hemma/inte hemma, lämnar barnen/inte lämnar barnen) blir som någon form av överjag, som ständigt hittar fel på allt.
Så kan man inte ha det och du har ju tagit första steget genom att säga att du inte vill ha det så. Sen får du träna på att vara snäll mot dig själv, lita på att du tar bra beslut och blir det fel någon gång är det inte hela världen. Din kollega klarar av att bli "frånkörd" ibland, och livet klarar av att du lämnar barnen på dagis när du är sjuk. Sen att du alltid kan hitta en mot-tanke får du träna på att strunta i.
Lycka till och stå på dig!
Ja du, om du kommer på hur man blir av med det dåliga samvetet så vill jag veta det med! Tycker det har funnits konstant sedan barnen föddes, och det blev helt klart exponentiellt värre med två barn. Nu är det ju lixom alltid nån som inte får den uppmärksamhet den vill ha...
Men men, du får göra som jag och trösta dig med att (nästan) alla föräldrar har det likadant ;-)
jaaa du, så typiskt kvinnligt beteende, undra när min mamma lärde mig det??
Jag har iaf lärt min höggravida dotter det redan genom att säga; vänta du tills bebisen kommer då kommer du att gå omkring med ett ständigt dåligt samvete" Fy va dum man är....svårt att lära om dock. Undra om det försvinner om man opererar om sig till karl...
Någon sa: Om du visste hur sällan folk bryr sig om vad du gör så skulle du inte oroa dig över vad du gör.
Kanske ligger nåt i det..?
Enda sättet ; BYT KÖN...
Sorry det är inte många andra fördelar , men du frågade ....
Kram Lotha
Om man ägnar mindre tid åt att dåligt samvetet har man mer tid att vara empatisk.... Jag vet inte.. jag bara bestämde mig en dag för att inse att de beslut jag fattat fattade jag under de omständigheter som rådde då. Att försöka fundera ut i efterhand vad man kunde/borde gjort är meningslöst eftersom då ser man inte omständigheterna på samma sätt.
Jag tror också att man får bestämma sig för att skita i att ha dåligt samvete helt enkelt. Jag kan drabbas av slängar av det men bara när jag är stressad och i dålig form. Som om det inte räckte ändå då...
Brukar fokusera på vad som ger energi och vad som tar energi.
Människor och företeleser som slukar min energi på ett negativt sätt försöker jag deleta omgående.
Tjena! har precis upptäckt din blogg. Härligt med sa raka, öppna och befriande sanningar! Inga snygga fasader för att impa pa andra! Härligt!
Mvh
Andreas
Skicka en kommentar