Istället för tillbörlig tacksamhet

Björn är så himla sjuk just nu. Jag tror faktiskt att jag aldrig har sett honom så sjuk förut och jag har verkligen slagit knut på mig själv de senaste dagarna för att underlätta för honom. Jag har tagit hand om barnen helt själv, ringt till våra föräldrar och pusslat så att de har kunnat hämta barnen från dagis de dagar jag har jobbat sent, sprungit med nässpray och näsdukar samt varsamt talat om för honom att det nog är dags att duscha innan han blir klassad som en sanitär olägenhet och därmed förbjuden att vistas i lägenheten. 

Och nu vet jag vad ni tänker. Guuuuuud vad tacksam han måste vara för allt det här, vad han hela tiden måste tänka att jag är världens bästa flickvän och herrejävlar vilken dyr present han planerar att ge mig på måndag när jag fyller 23 år.

För så tänkte jag. Tills han öppnade munnen tidigare ikväll, inte för att tacka, utan istället beklagade sig över att jag inte ville kramas längre (att det blir så besvärligt för barnen att gå själva till dagis när vi ligger däckade båda två var nog inget han tänkte på just då. För att inte tala om hur svårt det skulle vara för dem att laga mat, de når ju inte ens upp till spisen).

Plötsligt funderar jag på att gömma all ipren, nässpray och annat knark i morgon. Det är ju inte så att han tar sig till apoteket själv ändå.