lördag 10 oktober 2015

Lite vilsen

Ibland blir jag så väldigt avundsjuk på de som har mål här i livet, som VILL något och som hela tiden strävar efter att nå dit. Det känns som att livet är lite lättare då?

Själv lallar jag liksom bara runt och vet varken vad jag vill äta till middag i morgon eller hur jag vill att mitt liv ska se ut om fem år. Var ser du dig själv om fem år? Sån jävla skitfråga. Jag hatar sånt. Jag är liksom inte tillräckligt driftig och fokuserad för att klara av att vara en sån person. Men jag har ju ändå lyckats ingå i ett äktenskap, producera tre barn och en halvfärdig examen (OBS! Ej i den ordningen) så jag antar att jag inte är helt misslyckad bara för att jag inte vet vad jag vill?

Eller ja, nu ska jag faktiskt inte vara för hård mot mig själv. Jag har ju faktiskt några mål här i livet, även om de inte direkt handlar om karriär eller resor eller ekonomi eller så. Jag strävar till exempel efter att på sikt helt kunna slopa bokstäver i sms och enbart kommunicera med emojis.

Det är ju ändå TYP som Blondinbella.

11 kommentarer:

Carin Ahlstedt sa...

Min tidigare kommentar verkar ha försvunnit... Men det var typ hej själsfrände! Jag känner så väl igen mig, varje samtal med chefen ger tokångest för jag ska berätta om mina mål, både i arbetet och privat (?!) och jag har bara öööhhhhhhhh som svar. Alla andra känns så otroligt målorienterade och jag är glad att jag tar mig igenom livet dag för dag.

Maria sa...

Haha! Ja men exakt så, att liksom överleva varje dag utan större missöden. Man kanske kan ha det som livsmål.

Sara sa...

Ja oj...jag har inga mål alls. Förutom att.....hm...nej.
Känns ibland som att allt som händer mig i livet är som ett bananskal,
men också att jag blir mindre och mindre rätt att åka iväg på nya bananskal när ett sådant kommer i min väg.
Får nog leva med att tuffa runt i livet och vara mållös,
men jag är ganska nöjd ändå.
Om inte annat så slipper jag ångesten när livet inte blev som jag hade bestämt.....

Sara sa...

....rätt ska ju givetvis vara rädd :D :D :D

(och där kom emojisarna)

Katta Kvack sa...

Alltså, nu tror jag minsann du bröt mig in i mitt huvud och snodde ett inlägg jag tänkt publicera. Det hade kunant vara jag som skrev detta, inklusive detta att kommunicera enbart i emojis - det är faktiskt verkligen något jag jobbar på.

Det jag ville säga var - I feel ya!

PGW sa...

Jamen alltså mål, va det är ju jättesvårt? Måste jag veta vad jag vill med mitt liv? Är det absolut nödvändigt? Räknas inte att ha det lite vardagstrevligt och gå lös på en brieost till helgen som mål?

Anna D sa...

Men alltså under småbarnsåren har man ju ungefär tre glasklara mål med olika tidsperspektiv:
Kortsiktigt mål: Överleva till läggdags. Idag.
Lite mer långsiktigt: Komma ihåg matsäcken. Till utflykten om två dagar.
Långsiktigt mål: Försöka komma ihåg vilka dagar förskolan alldeles för långt i förväg meddelade att de tänkte ha stängt. Kring jul och nyår.

Om man utöver detta kan drömma något om semestern nästa sommar och tex kan boka stuga/hotell innan allt som inte är hysteriskt dyrt under just sommarveckorna är uppbokat är det en rejäl bonus. Och i tidsperspekiv jämförbart med en 25-årsplan.

Anonym sa...

Alltså jag tror att jag hade någon sorts tanke på vad jag ville men sisådär 15 år senare är jag ju inte alls där utan någon helt annan stans och det stället är inte alls så illa. Tror inte på att hänga upp sig på en plan utan tänker att jag tar det som det kommer. Och trivs man där man är måste man väl inte börja planera för något annat?

Fast om man befinner sig i en sits som man inte trivs med kan det kanske vara bra att försöka ta sig ur den och inte bara hoppas på att något ska hända av sig själv. Det där sista låter hemskt käckt men något som jag lärde mig i terapin. Dock lättare sagt än gjort när man redan är mitt inne en utmattningsdepression.

Maria sa...

Skönt att höra att jag inte är ensam! Det känns lite som att vi icke-planerande människor på något sätt är lite mindre fina och värdefulla?

Argamazon sa...

Jag har inte heller några grandiosa mål eller genomtänkt livsplan. Jag har en fin akademisk examen men knappt jobbat med det jag är utbildad till alls. Jag tycker det kan vara oerhört stressande och pressande att man förväntas vilja göra karriär bara för att man har universitetsexamen. Jag vill bara ha ett trevligt jobb med rimligt betalt och med trevliga kollegor (är arbetslös just nu) och lite mys med min man på helgen när avkomman sover. Orka!

Maria sa...

Ja men exakt så! Orka!